Göteborgsposten – 9 september 1867, sida 1

lUysalasangarnes Parisersärd. (Korrespondene till Göteborgs-Posten). V. Paris d. 2 Sept. Telegrafen har redan meddelat er der glädjande underrättelsen om den storartade framgång våra Upsalasångare vunno vid sitt uppträdande å Stora Operan. Det är således blott detaljerna vid denna verkliga högtidsfest, hvarmed jag kan uppvakta. Salongen var i det närmaste fullsatt. Endast några få loger i första raden stodo tomma. En mängd svenska familjer hade naturligtvis infunnit sig för att begagna detta sällsporda tillfälle att få höra Upsalasång i Paris. Andra, tredje och fjerde akterna af Trubaduren upptogo första delen af programmet. Efter dess slut förgick en lång stund utan att ridån visade ringaste benägenhet att stiga, hvilket föranledde de för allt sådant ömtåliga fransmännen att medelst bultningar och stampningar fördrifva den tid som man sålunda lemnade dem att roa sig sjelfva. Men nu höjer sig ridån och fram träder den ungdomliga skaran med sin käcke anförare i spetsen. En hviskning flyger genom salongen och troligen på signal af någon välvillig landsman skallar en helsningsapplåd sängarne till mötes. ör oss Svea, brusar det straxt derefter ut öfver rymden, med uppmärksamt öra lyssnar publiken tili de främmande tonerna och vid sångens slut är segern afgjord. En applåd så enhällig och ihållande en teatersalong kan prestera, belönade det tjusande föredraget. De återstående numrorna på programmet voro endast lika många segrar och att öfvergå från ett nummer till ett annat var endast att med triumf på triumf kröna framgången. I Suomis sång, der publiken ej visste att det fanns tvenne versar, brast stormen lös redan vid första versens slut och förhindrade en lång stund begynnandet på den andra. Våren är kommen måste gifvas da capo. Neckens polska bidrog att fläta en ny lager i den vunna segerkransen, men efter Brudefteerden i Hardanger brast stormen först riktigt lös. Man skrek, stampade, bultade och bissade alldeles ohejdadt och stycket måste naturligtvis gifvas ännu en gång. Slutnumret, Lindblads Ångbåtssång, helsades liksom de föregående med bravo och bis. D:r Arpi, som jemte sin sångareskara under fortsatta pugningar drogo sig upp mot fonden, vinkade iter fram sin kärnfriska trupp, som oaktadt len mängd sånger som nu nästan oafbrutet öljt på hvarandra liksom ett sammanhänganle helt, ännu hade kraster nog qvar att bjuda å ett nummer till utöfver programmet. vi iro muntra musikanter klingade det från de ter samlade lederna och samma stormande