Göteborgsposten – 7 september 1867, sida 1

ILILINUINRS, VVD 9 HheTKCAGUL VU AÅPpptAudY 1411 sig torr igen. En af stadens förnämsta bryggerifirmor, hvars tillverkningar sedav åratal härstädes åtnjutit stort och välförtjent anseende, har nyligen råkat ut för en händelse hvilken äfven den oskuldsfullaste måste medge ser ut som en tanke. Den nuvarande egaren af bryggeriet lät nemligen för några år tillbaka förse korkarne å sina bajerska ölbuteljer med en stämpel af till formen fögonenfallande olikhet med dem som i allmänhet här i Sverigo begagnas. Det var härmed naturligen hans mening att så tydligt som möjligt särskilja sin vara, antingen den nu fortfarande fölle publiken i smaken eller ej, från andra fabrikater, och han lyckades deri lika väl som i att bibehålla sin firmas rykte för god vara. Nåväl, bvad händer? Ett bryggeribolag i en af grannstäderna faller häromdagen på den ljusa idken att förse sina tillverkningar med en stämpel, hvilken endast vid ett omsorgsfullt betraktande kan skiljas från den förutnämnda och detta kan naturligtvis ingen menniska förneka detsamma, eftersom stämpeln dock inne håller bolagets namn. Men nu kommer det lustigaste at saken. Då egaren af Göteborgsbryggeriet, uppmärksamgjord på förhållandet, till undvikande af alla ledsamheter trån den ena eller andra sidan i fullkomligt höfliga och passande ordalag i stadens tidningar tillkännager att hädanefter en ny och tydligare stämpel kommer att asättas hans vara, besva ras detta hans tillkännagifvande af det ifrå gavarande bolaget på ett sätt som mer än allt annat bidrager till att göra det hela en smula dunkelt. Så mycket kunna vi emellertid ar egen erfarenhet intyga, att förvexlingen är lät: gjord, hvarföre vi funnit skäl att påpeka förhållandet för hvarjom och enom, som i likhet med oss anser det vara en odisputabel rättighet för Åen fri medborgare i ett konstitu tionellt samhälle, att få töredraga hvilkea öl sort han behagar, utan att just precis behöfva granska buteljkorkarne med synglas eller, ännu förargligare, nödgas underkasta sig en dub bel utgift för protningen. Det der är ett nyt slags korkpengar hvilket hvar och en torde vara angelägen om, att så vidt möjligt är slippa erlägga. I Svantevits Dotter ha hrr Åhman och Pousette utan tvifvel fått sig en kassapjes, lika säkert som att fru Raa i titelrollen eger det yppersta tilifälle att lägga hela sin stora talang i dagen. Rollens orimligheter adlas genom hennes upphöjda spel, hvilket äfven förträffligt understödjes af samtlige de medspelande. Då man vidare med godt samvete kan säga att styckets sceniska uppsättning är ytterst vårdad, torde vår ofvan uttryckta spådom väl icke behöfva att komma på skam. Som ni sett af tidningarne har fru Louise Michaöli nyligen i en af våra grannstäder väckt sådant uppseende, att hon förorsakat resning om icke precis i hela staden åtminstone på kyrkans fridlysta grund. Det sista numret af programmet, Casta diva ur Norma, afhördes nemligen af publiken stående, heter det. Vi kunna upplysa om att sagde någo ovanliga, men efter vårt förmenande, ganska vackra sätt att ge sitt bifall tillkänna i samma stad äfven lärer vara brukligt i teatersalongen. Då en omtyckt artist inropas reser sig nemligen hela publiken, bugar sig och applå derar i stående ställning. Höfligare kan mar då icke gerna vara. Vi berättade i sista krönikan ett och annat om systrarne Grönbergs succes i Köln. De befinna sig för närvarande i Paris och — hvad tycks! — synas der komma att göra samma om icke ännu större furore. Eller hvad säger ni sjelf om följande pompösa skil dring af deras sätt att vara och att sjunga hvilken vi ordagrannt öfversatt ur en af Gustave Bertrand undertecknad, i den ganska an sedda pariser-musiktidningen Le Menestrelför d. 1 d:s införd artikel: De fyra systrarne Groenberg — Fri a, Nanny, Denime(?) och Ingelborg — äro klädda i den pittöreska drägt, som bäres af bondqvionorna i trakten al Stockholm (!). Den hvita hufvudbonad, som omger deras ansigten liksom en ram, påminner om den qvinliga hufvudbonaden i de lombardiska byarna; men de långa flätor, som nedfalla och förenas på bröstet, äro tullkomhgt af en nordisk smak; ett lifstycke af svart sammet med förgyllda kanter aftecknar växten, kjolarne äro måvgfärgade, och det hela är graciost. De fyra systrarnes sysionomier äro angenäma och äkta skandinaviska; deras hållning är blygsam, otvungen, naturlig. Det är redan ett nöje att se dem gruppera sig och gifva hvarandra handen för att bereda sig till att sjunga. Nå väl! systrarna Groenberg äro helt enkelt sångerskor från landsbyguen, som hafva studerat en smula mera än andra, och hvilka, eftersom de gjort lycka i sin hemort, fallit på den tanken att söka sin lycka äfven i Stockholm. Derefter hafva de hört talas om Pariserutställningen, och de hafva rest med naivt mod, utan att kunna ett ord franska, litande på sin goda stjerna. De hafva gjort rätt deri; alla som hört dem förliden afton ha förutspått dem framgång. De ha sjungit för oss fosterländska och andliga sånger (?!) samt mycket originella folkvisor. Alla dessa sånger hafva en alldeles egen karakter af hjertlighet, omvexlande med naysticism, af religiöst allvar och af graciös naivitet. Harmonierna äro vackra, rytmen ofta sällsam, hvarför vi något tvifla på den