Göteborgsposten – 7 september 1867, sida 1

00 7 — — 4Di A gen uppjagade den stigande entusiasmen här prissumman ända till 100,000 fres. Men, mina damer och herrar, hvem har då egentligen någonsin påståvt, att penningpris verkligen skulle komma att utdelas vid sängartäflingen? Oes veterligen har derom aldrig ett ord varit nämndt, hvarken i cirkulärer eller tidningsnotiser, och vi skulle nästan vilja slå vad om, att sjelfvo den älskvärde gubben baron Taylor aldrig någonsin haft ens en tanke ditåt. Deremot ha såväl svenska som utländska tidningar innehållit notis om, att ett pris al 10,000 fres skulle komma att tilldelas den kompositör, som levererade den bästa fredshymnen och derifrån kommer säkerligen hela historien om edet stora priset.) Om sålunda vära älskvärda hvitmössor efter vunnen seger icke återvända belastade med guld, så återvända de dock höljda med ära, ty huru kuriösa beskrifningarne än varit om de bakvända arrangementer, hvilka vidtagits vid denna verldssångartäflan, ett är dock visst, att Upsalasången på konserterna såväl å Stora Operan som å Theatre Lyrique ådrog sig en beundran, hvilken stegrades till entusiasm. Ett sådant emottagande at en publik, hvars bifall är nog att hallstämpla en ännu i går okänd konstnär till en verldsberömd talang, torde dock ha större betydelse än till och mec ett halftjog tusen francs, ja, hela tjoget med, om det skulle så vara! Otvanpå denna ljusa tafla, som i dagarne dock erhåller sina vackraste färger vid fo sterlandets mottagande al sina unga, med se gerns lager krönta söner, behagar ni kanhanda för kontrastens skull ett litet nattstycke. Se här ett sådant. Klockan är något efter midnatt. Månen försvinner just nu bakom en sky, en viss melankolisk slöja hvilas öfver hela naturen, allting är tyst, då och då höres endast det atmätta, enformiga ljudet af nattväktarnes steg eller det mera oregelbundna at någon hemåt kryssande natisölare. Dessa störa dock alldeles icke din slummer, der du, kanske efter en ganska mödosam dag, hemtar nya krafter i den vallmo krönte gudens hägn. Du sofver, du sotve lugnt, ja, det anar oss, att du till och men snarkar och du står redan med ena sote inne i drömmens törlofvade land, då, o vc, spritter du till i sömnen, ditt anlete förvridet, dess drag uttrycka höjden af missbelåtenhe: och förargelse, ett, tu, tre afslutar du din lilla snarkariad med en kadens, hvilken en bondklarinett-blåsare skulle afundas dig, och reser dig ursinnig upp ur sängen frammumlande ett yrvaket: Hin besitta! Hvar stå: då egentligen på, hvad har händt dig? Ack jo, midt under din ljufvaste slummer trängd. ull ditt öra de så dags på dygnet pinsammaste af alla toner, de ilskna glätsningarno från — en hund som skäller på månen. HFörgätves ligger du der och vrider dig på dit: nyss så trefliga, nu så föga afundsvärda lager, törgäfves sluter du till ögonen, drar täc ket ötver öronen, och föresätter dig att in slumra, omöjligt, ljudet från din besvansade, tyrfotade, till på köpet stormhesa fiende tränger, oaktadt alla försök att undslippa dem, fram till ditt läger och du har dig en sömnlös natt. Gör dig icke det onödiga besvärer att midt i natten stiga upp ur din varma säng, iföra dig exoch inexpressibles samt beväpnad med en duktig knolpåk ge dig u på jagt efter plågoanden. Det vore fåfäng möda. För det första skall du aldrig hinna upp honom och för det andra kan du vara viss om, att fem sekunder efter det du väl hunnit upp för dina trappor och stängt til: din dörr, så sitter odjuret äter rakt midt för ditt fönster och för ett värre lefverne än nå gonsin torut. Nej, mot dylika nattro-störara finnes det endast ett enda probat medel. IUvan ger ni oss om vi tala om det? Ni småler, det är tillräckligt. Nåväl, ni vänder er til: den humane och tjenstaktige chefen för natt bevakningskåren och innan många solhvari törgått är ni af med er plågoande. Detta är om natten. För att bli af med den fast olidliga svärm af bundkreatur som på dagen törbittrar vär tillvaro utomoch inomhus, som ogeneradt spatserar in i matsa lar och på kaser och ibland snart sagt ryc ker matbitarne ur handen på er, derför till råda vi som det enklaste medlet att se efter om djuren äro försedda med skattmärke och i motsatt fall utan förbarmande med djuren eller deras egare öfverlemna de näsvisa be starne (hundarne förstås!) åt polisen. Fastän vi här i Göteborg ännu icke ega någon akademi, kunna vi dock kreera magist rar. Det är väl då den fria akademien som gör det, anmärker kauske någon spetsigt. Alldeles icke, min herre, snarare akademien i det fria, ty vi mena helt enkelt simmagistrar. Det var en vacker promotion denna gången: vackra hopp, i alla möjliga genrer, ifrån det mera vanliga från svigten will det halsbrytande från Åknappen tör att icke tala om de många olika hopp fram-bakåt och på sidan, det komplicerade sauwiljehoppet icke till för