Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 2

honom ha en hel tragedi för sig. Humorn i narrkåpa, öppnade han dock denna och visade humorns grund: lidandet och det bittra verldsföraktet. Detta senare oaktadt fingslades han af Dorrit, som han älskade, men n. åste både föra till konungen, då han var hungrig, och ifrån honom, då han var mätt, på samma gång han såg hennes kärlek till riddar Strange, som han det oaktadt sökte rädda. Med ett ord, narren var ett ideal af godhet, beledd och beleende sig sjelf. Hr Pousette utförde med berömvärd måtta konungens roll och var i sanning en ståtlig kung, väl värd att fängsla Dorrit. Samtliga öfriga spelande utförde sina resp. roller, hvar i sin stad, med jemnhet, hr Raa ej minst, hvarför han ock välförtjent inropade2s. IIans spel i dialogen med Dorrit, der han stöter hennes falbjudning tillbaka, var särdeles förtjenstfullt. Stycket, som med lifligt intresse följdes af åskådarne, eger, kortligen, oaktadt sina ej få brister i rent teoretiskt dramatiskt hänseende så många förtjenster, att vi tro oss tryggt kunna förutspå att detsamma blir för Åhman-Pousetteska sällskapet en kassapjes, äfven om man kunnat önska, att den inlagda musiken förrådt mindre andefattigdom. ————— —