Göteborgsposten – 5 september 1867, sida 2

strängare och strängare, man resto i zig zag, sökande i synnerhet att anlända till småbyarne på torgdagar. Någongång gjorde man af okunnighet dubbel omväg. Det lyckligaste som hände var att de påträffade en bonde, med hvilken de fingo fara ett stycke af vägen i hans kärra. Man tilläts icke alltid utan svårighet att sofva i lador och fähus. Men dessa parisergaminer, vana vid allt slags elände, äro fabriserade af jern och guttapercha. Desirs utstod allt, och hans goda humör öfvergaf honom icke mera än hans rikedom på utvägar. Utom den förödmjukelse han kände att icke hafva den ringaste musik till sin disposition, skulle han varit den lyckligaste och segerrikaste pajazzo i verlden. Han förlät sig aldrig att hafva rest utan att såsom ersättning för den aflöning, man var honom skyldig, medtaga den tambour de basque eller den klarinett, som tjenat att plåga örhinnorna på så många generationer. De blefvo en eller annan gång tilltalade af konstmakare, som ville antaga dem i tjenst, men Poucet hade nog af detta slags anställning, och fruktan att återfalla i klorna på några nya gamar lika mycket som beslutet att rädda sina skyddslingar från samma öde, hindrade honom att löpa i fällan. Vi förbigå detaljerna af denna jemmerliga Odyssåe; hvarje dag medförde oföränderligt mycket besvär och lidanden, men den gaf icke alltid sitt stycke bröd. Dagarne blefvo mycket korta; vägarne voro i allmänhet dåliga; barnen, som icke voro vana dervid, ledo grymt