Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 1

Man trodde den lilla flickan drunknad; lyckligtvis är på dessa båtar allt organiseradt för att förekomma olyckshändelser; en matros hade redan kastat sig i vattnet simmande, lika fort som barnet fallit, och inom loppet af en half minut syntes han åter, hållande det öfver vågorna. Man tog dem ombord och elden från machinen tjenade att torka dem. Den lille gossen var kanhända den, som led mest; hans hufvud hade stött mot ett bord, och han hade erhållit ett hål, som blödde mycket. Man borde ha sett Poucets förtviflan. Han anklagade sig för denna olycka, slet håret af sig och förband sjelf den sårade med kalla omslag. — Gråt icke, sade den lille, gråt icke, min Dåsirs, det är icke ditt fel ... det var min fot, som halkade ... Det gör icke alls ondt. Man anlände till destinationsorten, kaptenen ville icke mottaga någon passagerareafgift af den unga trion, han smög till och med något mynt i handen på vår vän, och denne befann sig, sedan allt var sammanräknadt, i besittning af femtiosex sous och ett förråd af äpplen och brödstycken, gifna af landtborna, som heldre betala in natura än i kontanter. — Men också i spetsen för en temligen olycklig trupp. Den lilla hostade; gossen, med hufvudet omlindadt med en blodig bindel, kämpade med en själsstyrka mot lidandet och kraftlösheten, som var rörande hos en så ung varelse. Men anföraren för truppen förlorade icke fattningen. Fruktan att åter råka ut för konstmakarens käpp