Göteborgsposten – 3 september 1867, sida 2

hufvudstad, skulle just utgå; kaptenen som stod på kajen, medan de sista passagerarne gingo ombord var färdig att gifva order om landgångens intagande. Poucet, följd hack i häl af sina båda sällskapskamrater, närmade sig blygsamt, lyfte bå mössan och sade till honom. — Min herre, gör det er något, om jag också går på er båt med mina artister? Kaptenen, som var en förträfflig man, och som den goda inkomsten försatte i godt lynne, betraktade honom temligen förvånad. — Dina artister? frågade han. — Ja, min herre, vi äro akrobater; vi skola fara till vår farbror, som väntar oss i la Bouiile, och, om ni vill, skola vi roa sällskapet under resan. Oh! ni skall tro, att vi göra mycket lustiga produktioner. — Hum! sade kaptenen, som hvarje dag emottog liknande anbud från harpspelare, visförsäljare och andra landsvägsriddare. — O, min herre, neka oss icke. Vi skola betala vår resa mtd de pengar man kommer att ge oss. — Ack, min herre, var så god och tag oss med! ropade i chorus Torticolis och Vinaigrette, med ett uttryck i ansigte och ton, som endast fruktan att återfalla i deras elake husbondes händer kunde inlägga. — Klockan ombord ringde till afresa. — Nå gå då, sade kaptenen, men begär ingenting och tråka icke ut passagerarne. (Forts.)