Göteborgsposten – 3 september 1867, sida 1

— Det är sannt! ... förlåt mig, min fru, jag har lidit så mycket, gråtit så mycket ... Mitt minne sviker mig ibland ... och jag hade glömt det ... Ack, men att besöka er var en bättre ingifvelse än jag hade hoppats! .. Jag har varit orättvis mot himlen ... O, ja, ja, min fru, jag skall berätta er, och jag skall upprepa för er, hvad jag sagt, ty jag är oskyldig min fru, ... och jag vill icke att han dömmer mig efter lögnerna af mina fiender ... och hang kanhtinda. O, min fru! Jag begär icke att återse honom ... jag vet, att detta är omöjligt ... jag känner väl min ställning och hans rang ... Jag har aldrig tänkt, att han skulle nedstiga ända till en fattig flicka som jag, nödsakad att lefva af mina händers arbete. Nej, min fru, nej, jag skall icke återse honom, jag skall icke söka att återse honom ... Men jag är en hederlig flicka, ur stånd till någon låg handling, och ni skall säga honom det, icke sannt, på det han icke behåller någon dålig tanke om mig, och att han icke midt under sin lycka föraktar mig. Öfvervunnen genom denna rörelse, genom dessa uttryck af hjerta och samvete, uppreste deu unga qvinnan arbeterskan, som bönfall mde fallit på sina knän, och nödgande henne att sätta sig bredvid henne, sade hon: — Lugna er, torka edra tårar mitt barn. Ja, ja, jag tror er, jag vill höra er ... Men, om ni visste, i hvilken grad den unge mannen var olycklig, då han reste. Jag var hans förtrogna. Hon sade mig allt, då han aflägsnade sig. Och medgif, att utseendet anklagade er. — Utseendet? ... Ja, ja, ... det är sannt.