Göteborgsposten – 3 september 1867, sida 1

— ä —— — — blifvit utrustade för att på eftermiddagen föra den ungdomliga skaran på en liten tur utåt Seinen och Paris omgifningar. Val instufvade ombord, 60 å 70 man på hvardera båten, så att der blef fullt husutan att derför vara trängsel, landgången intagen och maskinerna i gång, betraktade man sig som på svenskt territorium, och nu tog det glada studentlynnet ut sin rätt. Den angenäma synen af en korg punschbuteljer ombord bidrog i sin mån att litva situationen och förhöja illusionen. Snart smällde de första korkarne, glas langades och ifylldes, de improviserade munskänkarne som fått stränga order att noggrannt sköta om buteljerna och flitigt låta glasen gå laget omkring, fullgjorde med nit och ifver sin skyldighet och nu var man naturligtvis i sitt rätta esse. Rop på sång började snart låta höra sig och behöfde ej ohörda förklinga i rymden. Den ena fiiska sången ljöd efter den andra, alla båtar man mötte helsade och helsades åter med viftningar och hurrarop, till och med tvätterskorna och barnungarne utåt stränderna helsades. Vid S:t Cloud lades till, och man gick i land. Inkomna i slottsparken ställde man upp sig i ordnade leder och under upp: stämmande at Sjung om studentens lyckliga dar, efterföljd af Dåne liksom åskan, bröder marscherade man den breda elottsallen framåt, med en hållning, takt och jemnhet, som borde ha slagit de utåt vägen i hopar stå ende militärerna med häpnad, om den franska soldaten blott hade något sinne för det vackra i en ordnad marsch, men det är just hvad som fattas honom. Han blott traskar när han skall marschera. Men nu börjar den kuperade marken. Terassformigt höjer sig den grönklädda åsen framför oss och upp för backarne stormas med fart. På högsta punkten utbreder sig en platå, som lemnar en fri och vidsträckt utsigt ötver Paris, Boulognerskogen och partierna deromkring. Man slår sig ned på gräsmattorna för att hvila ut och njuta af den herrliga naturen. IIell dig du höga Nord7, ljuder det med kända klara röster trån ofvan. Det är från den öppna kupolen till ett litet torn, la lanterne de Demosthene, som här reser sig, uppbyggdt enkom för att der uppifrån få en panoramisk vy öfver trakten. En grupp studenter hade redan hunnit dit upp och helsade derifrån sina nedanför varande kamrater, som snart å sin sida besvarade helsningen. De enstaka promenerande, som funnos på platsen lyssnade med förtjusning till den präktiga sången, och nyfikna frågor hvilket slags folk främlingarne voro, dröjde icke att framställas. De stora guttaperchabollarne, franska ungdomens vanliga tidsfördrif i det gröna, slungades liksom af förseelse in i de spridda hoparne, och studenterna voro icke sena att hugga tag i dem, stora och små lyror slungades åt alla håll och mången fick sig helt apropos en oberäknad törn i ryggen eller hufvudet, episoder som naturligtvis endast tjenade att öka munterheten. Den lilla restaurationslokalen nedanför tornet fick strykande åtgång på sitt öl och sitt sodavatten, sina pepparkakor och päron, och den stackars mannen, som håller stället, en gammal militär förmodligen med sin afhuggna armstump, gjorde sig en god recett och var också glippande glad deröfver. Som ile prince impårial för tillfället bor vid S:t Cloud, framställdes hos vederbörande en höflig förfrågan huruvida det skulle tillåtas att få uppvakta hans lilla höghet med litet sång, men från hr guvernören ankom det svaret, att något sådant kunde ej få ega rum, helst som franska sångforeningar förut blifvit nekade samma nåd. Den kejserlige prinsen gick således miste om den tillämnade hyllningen, tack vare sin stränge guvernör, avars nit han troligtvis icke skulle tackat honom mycket för, om han visste hvad han örlorat. Klockan var nu framåt sex och man begaf sig åter på hemfärden. På stranden kallade d:r Arpi tillsammans sina Upsaliensare, och uppmanade dem att innan de lemI Detta mottagande, detta ansigt