Göteborgsposten – 3 september 1867, sida 1

— Alltså, förtroende ... Tala med mig, ni också med öppet hjerta, säg mig allt ... ty det är endast till detta pris som jag kan åtaga mig att gå i borgen för er. — Nå väl, ja, ni skall få veta allt ... mitt elände, mina lidanden ... min oskuld ... men för honom, min fru, svär, skall ni endast tala om det sistnämnda. — Jag lofvar ar det. Annette började då berätta om sitt bortröfvande, om sitt qvarhåll mde hos den nedriga Anastasie, förföljelserna af den så kallade Henri Villemont, om sin flykt, den snara, hvari hon fallit och sin sista strid. Hon förmildrade och bemantlade blott en sak: Asperginos deltagande i denna serie af förhatliga brott. Mer än en gång voro krafterna nära att öfvergifva henne, innan hon hunnit till slutet. Minnet af det cländiga nidings lådet, tanken på denne mans ursinniga passion försatte henne i ctt slags febertillstånd. Emellertid hade hon ett sådant behof att öppna sitt hjerta, hon erfor en så stor lycka af att finna bredvid sig en redlig och deltagande själ, och att deri kunna utgjuta förtroendet om sina olyckor; baronessan lade så mycken grannlagenhet i uttrycket af sitt deltagande och sin aktning, att hon kunde fullborda denna bigt. Hon hade knappast slutat, flämtande, och utmattad, fallande i armarne på fru de Saint-Valiez, som besegrade sin egen rörelse för att trösta och uppmuntra henne, förr än en lakej inträdde och yttrade: — Herr baronen låter fråga, om fru baronessan tager emot.