Göteborgsposten – 30 augusti 1867, sida 1

Och han tycktes med ångest afvakta svaret. — Ack, min herre, jag har ingen mor. — Till er far då? — 0, nej, nej! ... Icke till honom, icke till honom, utropade hon rysande. Å — Fruktar ni, att han skall misstänka och anklaga er? — Han? ... sade hon med en smärtsam tonvigt. 0, nej! det är icke det, som han skulle förebrå mig, ... af nåd, tala aldrig, aldrig, med mig om min far! — Besynnerligt! ... sällsamt ... mumlade bojaren för sig sjelf. Men ni har väl åtminstone andra slägtingar? — Ingen. — Tillåt mig då vara envis och fråga, om ni icke har något hem, någon tillflyktsort? — Jag her nu ingen mer, sade hon suckande. Ryssen sade ingenting, korsande tankar upptogo honom. Man gick ytterligare tio steg och Annette återtog: — Jag har ingen familj mer, men det återstår mig några vänner. — Hvad ämnar ni göra? Förlåt denna fråga af uppriktigt intresse, verkligen uppriktigt, som ni ingifver mig, och hvarmed jag icke slösar, tillade han. — 0, det är mycket enkelt, min herre. Jag skall återvända till det hus, som man med våld och list låtit mig lemna ... Man ger mig nog kredit der för ett möbleradt rum, och jag skall arbeta. Det uppriktiga i denna ton, det redliga i detta beslut från den unga flickans sida, som nyss försakat de mest prunkande anbud, voro så ovanliga för Mazikoff, lejonet i