Göteborgsposten – 30 augusti 1867, sida 1

— Ni äro skapade för att förstå hvarandra, sade han till dem, huset är ert ... begagna det, jag skall aldrig mera störa er. Nedkommen utför trappan, öppnade han salen, der Nicolas ånyo höll på att röka ut en pipa. — Upp! skrek han till honom, följ mig. Då de gingo genom trädgården, for en kall vindpust dem i ansigtet. Han kände Annette skälfva. Lemnande hennes arm för ett ögonblick, tog han af sig sin kappa och hängde den öfver hennes axlar med en omsorg, till hvilken ingen skulle trott honom i stånd. — Finner ni er bättre på detta sätt, mademoiselle? frågade han, förmildrande det skarpa i sin röst. — O, min herre, stammade hon. Huru skall jag kunna tacka er? — Jag skall säga er det ... sednare ... kanhända. — Nicolas, sade han, spring till Louveciennes, beställ och kom hit med en postvagn, på ögonblicket ... vi gå förut, landsvägen utåt ... Skynda! .. Under det den gamle tjenaren utförde sin herres befallning, följde Mazikoff den unga flickan, som öfverraskningen och rörelsen betogo orden, men som, gitvande vika för det inflytande han utöfvade på henne, kände sig lika lugn hos honom som hon varit förskräckt i baronens närvaro. Denne sjelf syntes förlägen och teg. Icke dessmindre, då de uppnått trädgårdsporten och befunno sig på den långa dystra vägen, sade han: — Mitt barn! Skall jag återföra er till er mor?