Göteborgsposten – 30 augusti 1867, sida 1

den förnäma verlden och damernas förklarade gunetling, att han beundrade utan att förstå något. Hans öfverraskning var obeskriflig. Detta stackars barn öppnade utan att veta det perspektiost af en för honom alldeles okänd verld. — Hvilket arbete förrättar ni då? frågade han henne. — Jag reparerar spetsar, och jag har några utmärkta kunder, som ej låta mig sakna arbete... Kanhända känner ni också några af dem, efter ni tillhör stora verlden . . . Det finns en, den bästa af dem alla, fru de Saint-Valicz. — De saint-Valicz! och då han icke kunde beherrska en rörelse, när han hörde baronessans namn uttalas af denna mun, återtog han: — Ja, ja, jag känner henne verkligen mycket vil. Ah! hon är en af dessa kunder? Denna tanke återförde på hans läppar ett af dessa småleenden, som vi känna, och som i detta ögonblick rättfärdigades af en sammanställning, som den unga flickan icke anade. Åkdonet anlände. Han lät Annette stiga upp, satte sig sjelf aktningsfullt midt emot henne och gaf postiljonen adressen till huset på gatan Rocher. Det dagades då de inkommo på denna gata. — Nu, min herre, sade Annette. Tillåt mig att låta kusken hålla, så att jag får lemna er. Om man såg mig komma i detta ekipage till porten af det blygsamma hus, dit jag ämnar mig, skulle man kunna misstänka ... — Ni har rätt, mitt barn, sade Ryssen, oskulden bör icke träffas ens af en misstanke. Men, innan vi skiljas,