Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 1

727 7 2 ——————ä— o— !— —— dinaver, så herrar som damer, hade ett stort antal infunnit sig vid bangården. Genom särskilda underhandlingar med vederbörande hade man erhållit tillåtelse att inkomma i en väntsal, något som i Paris är en särdeles grace. Då man vid bangården går för att mottaga en anländande resande får man alltid gå timtal och vänta utanför på gården. Som sagdt, man fick nu inträda, hvilket var så mycket välkomnare då man tillika upplystes att tåget blitvit tördröjdt och ej skulle anlända förr än klockan !7; 4. Allt flera och flera härvarande landsmän och resande samlade sig, medlemmar af legationerne, expositionskommissarierna m. fl. jemte en mängd damer. Några främmande sångtöreningar hade likaledes infunnit sig genom ombud med sina resp. banör och standarer. Man såg sålunda: La aocjete chorale S:t Jacques, Les enfants de la Belgique, Les enfants de Cudmus, jemte belgiska, franska och skandinaviska fanor. Kl. !7; 4 hette det: Tåget kommer, ut på perronen! Genom en visitationssal bar det af ötver bord och bänkar, herrar som damer. Det fick icke hjelpas; det var ju de etterlängtade hvitmössorna som ankommo. Kring fanor och standarer ställde sig den väntande publiken i halfcinkel. När studenterna tågade upp helsade först ett väldigt hurra de kära gästerna. Baron Taylor tog nu till ordet, anhöll i ett inspireradt föredrag att få helsa de anlända Rordens fransmänvälkomna till Paris och bad dem att betrakta sig alldeles som hemma nos sig. Fransmännen vore Enormement heureux att få se dem här hos sig. Ötverallt i striden för civilisationen träffa vi skandinaver — yttrade han och slutade med ett lefve för Sverige, Norge och Danmark. Den sjuttioårige gamle mannen talade med kraft och verve och tycktes helt gripen af sitt ämne. Hr Ed. Wolff utropade först ett lefve för den skandinaviska Norden, derefter för de nordiska beskickningarne som med välvilja gått centralkomitön till mötes i förberedelserna för sångfesten, och slutligen ett Vive la France, allt åttöljdt af skallande hurrarop. Baron Taylor tackade med ett lefve för de skandinaviska länderna. Derefter företogs marschen till inqvarteringsstället, som låg straxt i närheten af bangården. Fanor och standarer buros i spetsen och tåget efterföljdes af en nyfiken folkmassa, som foljde ända in på gården, der i fria luften några förfriskningar voro framställda, väl behöfiga för de trötta gästerna. En tribun — platsen tyckes vara begag nad till musiktillställningar — beträddes af ordf. för Les enfants de la Belgique, som tackade skandinaverne för det de efterkommit baron Taylors uppmaning, helsade dem i föreningens och hela Belgiens namn välkomna till Paris till en vänskaplig sångtäflan, lofvade att hans landsmän skulle försöka att göra dem vistandet så angenämt som möjligt och slutade med att tömma deras skål. Sekreteraren för La Commission generale sade att de skulle blifva betraktade som vecritables freres. Hr Wolff utbragte ett lefve för baron Taylor, hederspresidenten vid de blifvande sångsesterna. Slutligen besteg d:r Arpi tribunen och yttrade i sångarnes namn några ord af tacksamhet för det hjertliga och varma mottagande som kommit dem till del vid ankomsten på Frankrikes jord. Bad sina Upsaliensiska vänner uppstämma ett kraftigt fyrfaldigt hurra för baron Taylor, generalkommissionen, skandinaviska komitn och Belgiens barn. Derefter togos logementerna i besittning. Ilaans herro hade ålagt honom