Göteborgsposten – 28 augusti 1867, sida 2

Hon sökte gifva sig ett sista hugg, som kunde blifva dödligt, han bemödade sig att bemäktiga sig knifven och åter taga den öfverlägsenhet, som flydde honom. Några dofva klagorop från den unga flickan några häftiga utbrott från hennes motståndare blandade sig med hvarandra och ökade stridens förfärliga prägel. — Eländige! sade Annette. — båraktiga! Vansinniga! ... jag skall afväpna dig, utropade Saint-Valiez. Ah! ännu en blessyr ... det är då ett raseri ... — O, min Gud, haf förbarmande med mig! ... suckade offret, som fortfarande gjorde motstånd och sökte att såra icke sin fiende utan sig sjelf. Midt under denna strid öppnades plötsligt åter dörren till boudoiren, en man i resdrägt, med en pistol i ena handen och ett ridspö i den andra, syntes bister och hotande i öppningen. VIL En talisman. Hvem var denne nykomne, som såtunda midt under dramens utveckling inträdde i denna hemlighetsfulla gömma, hvars tillvaro så få menniskor borde känna. Var det en förstärkning åt bödeln eller en försvarare at martyren ? Denna inblandning, af hvad beskaffenhet den än var,