Göteborgsposten – 28 augusti 1867, sida 2

kedja såsom ett erkännande af de tjenste som från nämnde fartyg gjorts kaptenen oc besättningen å barkskeppet Alida från 8. John i Nev-Brunswick. Gårvan kommer at illställas kapt. L. genom utrikesdepartemen bets försorg. Pryderiet är åter framme och gör er spärr-ridt inom en viss del at pressen. Mar har behagat finna det himmelsskriande, ja vanhelgande och hädiskt, att publicum unde: de i kyrkorna gifna sista studentkonserternöfverlemnat sig åt sin häuförelse och låtit sig dritvas till att gifva denna luft uti handklappningar. Och man har härtill fogat den önskan, att templen till Guds ära ej längre måtte öflemnas till sådana teater-nöjen som verldsliga konserter. Vi tro oss icke behölva taga dessa handklappningar i försvar, hvilka vi anse ej blott skyldiga, utan rent af naturliga, såsom uttryck för en genom sångens makt framkallad inre ontnsiasm, hvilken, oförställd som den är, ir verkningen af ett ofrivilligt känsloutbrott, let der icke eger den ringaste gemenskap ned detta jordiska utom deri, att det för sitt uttryckande begaguar lekamliga verktyg. Det ir just konstens och konstutöfningens skönaste lott, då den förmår på detta sätt elektrisera en hel församling. Det är sålunda den visar sin gudomliga anborenhet. Det är på det sättet den gudomliga gnistan flyger fram ur råimnet eller instrumentet, för att fylla bröst, hvilka annars så ofta äro oemottagliga för det höga, med känslor som för stunden höja dem upp öfver jordringen och komma dem att slömma sitt sjelfviska jag, ja, låta detta uppgå i dessa onämnbara känslor, hvilka ofta qvarlemna i själen minnen, som bidraga till hennes renande och förädling. Säkerligen äro dessa ej sällan Gudi mera täckliga, än detta fromleri, som med pryderiets alla ord och äthäfvor förkorsar sig öfver nästans ogudaktighet och tror sig sjeltt vara bättre än alla andra, då det med den yttre anständighetens hela sedesamhet söndagligen täljer vanans nötta lexa uti kyrkobesök, de der upprepa den samla bekanta fariseismen, mot hvilken Jesus var så sträng och som han så träffande förliknade med de hvitmenade grilter med de dödas ben uti. Vi vilja — vi upprepa det — ej taga h andklappningarne i försvar, ty de kunna för svara sig sjeltva. Men vi önska, att ännu en gång få tala ett allvarligt ord med fromleriets och pryderiets målsmän, hvilka så otta yttra sig om vanhelgandet af Gud och hans hus, och om hädelse emot honom, då ett eller annat företages, hvilket ej till fullo öfverensstämmer med deras tycke eller, låt vara, de ras tolkning af religionsböckerna. Ja, vi ha css bekant, huru man t. ex. här i samhället från sjelfva predikstolen angripit enskilda personer, tillochmed korporationer, såsom hädande Gud, derför att de under en herrlig hvilodag begilvit sig ut i naturens sköt, sör att der se 8 ädjas och fröjdas sedesamt och skickligt. Å Huru kan man påstå, att Guds hus oskä-ÅA ras genom en så osinnlig konsts utöfning som I! ingen, då denna ej sjelf nedlåter sig till s! csenskapen af att vara den råa sinnlighetens I Y af och gycklare? Hvem kan djerfvas säga, ) at denna konstutöfning måste vara Gud obe-5 baglig Kan väl någon törhäfva sig till att J! detta fall säga sig uttrycka Guds vilja, lik-l som om han suttit i dennes råd och fått del 5 v Hans för oss dödliga annars outransakliga slut? Nej, tusende gånger nej! Och då så-Ja unda ingen kan säga sig bestämdt stå Gud) Y hirmare, än någon annan, huru kan man då d utta sig till domare öfver, ja, fördöma andra saker som tillhöra religionen, d. v. s. mensl iskans förhållande till Gud? sl Man kan på sin höjd komma fram med B len gamla satsen: idet passar sig icke. sl len frågan om hvad som passar sig eller ej ti rent konventionel, är beroende af hvad v. onniskorna under en gifven tid dekretera s 5 om decorum — och Gud står för högt öfver et konventionela, för att Han skulle låta sitt åt rhållande till menniskorna inskränkas af dess k. and och gränser. at Det är den allmänna fördragsamhetens, o leransens, talan vi föra — denna nutidens br umana princip, som vill en gång för alla ur ligionens område förvisa detta förkättrande G andra, som tyvärr allttör ofta framträdt i ar et menskliga samlifvet och ännu spelar en ( framståenda val Asoaa npadikantna, of