Göteborgsposten – 28 augusti 1867, sida 2

vid. Det är en helvetisk passion. som ni ingjutit i mina ådror. Nå väl, detta måste sluta! Detta är mitt sista vädjande till edra sympatier, det är min sista handling af undergifvenhet. Jag har erbjudit er allt hvad en man af min rang, min förmögenhet och min karakter kan bortslösa på den mest dåraktigt älskade qvinna. Dessa löften förnyar jag här, jag är beredd att hålla dem. ... Säg ett ord, gör en åtbörd ... jag faller till edra fötter och Jag förblir er slaf ... Säg ... Ol! men tala då! ... Men majestätiskt, med harmens rodnad på sin panna svarade hon: — Min herre! Ni har köpt mig, men jag var icke till salu ... och ni skall aldrig erhålla mig annat än död. På samma gång och genom en oväntad ingifvelse, då hon befann sig bredvid den dukade brickan, på hvilken husskenet hade låtit en knif blänka, bemuktigade hon sig denna och satte spetsen deraf mot sitt bröst tätt bredvid hjortat. — Ännu en röralse, tillade hon, och jag saller till edra fötter jag också; ni kan sedan vanhedra mitt lik ... Tonen, ställningen, tilläto intet tvifvel, och ctter allt som passerat, förstod Sanit-Valiez, att hon verkligen skulle döda sig utan tvekan. Då, kastade han sig hastigare än en pil, öfver henne med en häftighet, som hon icke väntade, och bemödade sig att afväpna henne. Det blef en våldsam, förfärande och blodig strid, under hvilken båda, sårade och skurna af vapnet, som den modiga flickan fortfarande fasthöll, rullade på mattan.