Göteborgsposten – 23 augusti 1867, sida 1

— — — 0. 8. v. för att lyckliggöra dem som, oaktad såpan, tack vare senfulla armar och tillräckligt lager af krita lyckades hinna toppen. Vången måste dock öfverge försöket på half; va vägen och sedan både kratterna och kritpåsarne voro uttömda kasta en längtande blick upp till höjden och derefter med resignation låta sig hasa ned, med den ytterligare harmen att för sin efterträdare hafva gjort vägeu lättare, ty den förste har alltid det svåraste arbetet och hinner sällan upp till toppen. Karuseller, gungor, skjutbanor, dansoch teaterlokaler upptaga för öfrigt omvexlande med restaurationer och försriskningsställen hela den öfre platån, den egentliga Place du roi de Rome, samt dess avenyer, ända bort till triumfbågen. Midt på platsen tronar ett egyptiskt tempel, som förlidet år stått kring obelisken på Place de la Concorde. Alla gaslyktor kring platsen voro borttagna från sina stolpar och ersatta af buketter eller knippen af gasrör, hvar och en med 19 lågor. Alla stolparne voro sammanbundna med guirlander likaledes tätt med gaslågor, försedda med sina röda eller hvita glaskupor. Illuminationen var, man kan tryggt säga feeriartad och den böljande folkmassan, pratet, skrattet och sorlet, utroparnes skränande för att locka publik, smattrandet af gevärselden från teatrarne, musiken från hundratals olika håll — och hvilken musik sedan! — de rasslande karusellerna och gungorna, tourniquevernas snattrande läte, allt framkallade ett huller om buller, ett virrvarr, i hvilket man tappade bort sig sjelf. Det kolossala utrymmet gjorde dock att ingenstädes någon egentlig trängsel uppstod, hvarigenom alla olyckor undgingos. klockan 9 antändes bengaliska eldar vid triumfbågen. Det var signalen till fyrverkeriet, som var ett bland de praktfullaste, och de violetta, gröna, guldgula och röda romerska ljusen som i hundratals knippor uppsändes framkallade månget Ahhh! från de förtjusta åskådarne. En praktfull bukett af nästan som lagerqvistar formade eldar och hvilken upptog hela rymden, var en bland de magnifikaste pjeser man kan tänka sig. Hvad som saknades var de vid våra större fyrverkerier vanliga solarne, templen och namnchiffron. Hela den långa aveny som från triumfbågen leder genom Champs Elysbe öfver Place de la Concorde och genom Tuilerieträdgården ända till palatset, var på samma sätt illuminerad som Trocaderoplatsen och gjorde en makalös effekt. Ölver 20,000 gaslågor brunno ensamt på denna plats, oberäknadt de på ömse sidor om vägen liggande husen, at hvilka en mängd likaledes voro eklärerade med gas och kulörta lyktor. Inne i staden voro alla offentliga byggnader, kyrkor och palatser rikt upplysta med gas, äfvensom de flesta enskilda hus åtminstone vid de större gatorna. Den långa Rivoligatan presenterade sig särdeles praktfullt med de ståtliga Louvrekolonnerna på ena sidan och de kring Tuileriträdgården flammande örnar och namnchiffer på den andra. Ett bland de rikast upplysta husen var Hötel de Ville, som tilllika flaggade som ett högtidsklädt fartyg. Det närliggande Tour Saint Jacques strålade i magisk glans, upplyst inifrån, så att dess rika glasmålningar: presenterade sig. Eget nog fanos ej mer än en enda elektrisk sol, neml. ofvanpå S:t Denisporten. Framemot kl. 11 började redan släckningen och vid 12-tiden hade staden återtagit sitt vanliga utseende. Endast Tuilerieträdgården och lagstiftande kårens hus bibehöllo sin glänsande skrud. Snart var fullmånan ensam oin att upplysa den stora staden och den gamla hederliga trotjenarinnan lyste lika gladt och vänligt ned på de proportionsvis tå återstående vandrarne, utan att fästa sig vid de djerfva försök som gjorts att fråntaga henne väldet. Troligen tröstade hon sig med det gamla bekanta: vad äro alla jordens ljus Mot en af himlens dankar4, Skola vi nu vända hemåt? Nej, låt oss