Göteborgsposten – 23 augusti 1867, sida 1

JE UI 1 H115 4 Ö —— t—a————— den med initialer i guldbroderi bäres af ett fruntimmer eskorteradt af fyra andra, som uppbära derifrån nedgående gyllene kordonger. Alla äro klädda i hvitt med hvita slöjor öfver ansigtet, och åtföljas af en mängd lika klädda fruntimmer, hvaribland manga unga flickor. De äro medlemmar af någon andlig orden och fungera vid högtidliga tillfällen som detta. Derefter följa nu korgossar med ljus, en sakristan med stort krucifix, en lång rad officierande prester, fyra kyrkotjenare med en Mariebild som bäres på stänger öfver axlarne, och slutligen erkebiskopen i full ornat med kräkla och mössa, omgifven af tvenne andra högre prester, likaledes i full ornat. Processionen skrider ned utför trappan från högaltaret genom koret och derefter genom den rundt omkring hufvudskeppet förande gången och sist tillbaka upp till altaret. Hans högvördighet, en stor reslig gestalt, hviftar flitigt med händerna och hvar han framgår, knäfaller folket, åtminstone den feminina delen. Karlarne hafva nu en gång för alla fått namn om sig att ej vara alltför gudfruktiga. Det är den kyrkliga välsignelsen som utdelas, och som den skiner öfver både rättfärdiga och orättfärdiga så hoppas jag att jag fick min lilla släng med. Klockan ett voro gratisrepresentationer på nästan alla teatrar. Enda sättet att komma in var att ställa sig i kö och för att tillförsäkra sig om en god plats gick en del dit tidigt på morgonen och stod der i modiga fem, sex timmar; men man var vid godt mod, tog tidningar och litet att äta med sig, handlande med vin och drickesvaror som gingo utefter lederna infunno sig snart och på det sättet kunde man ju rätt godt fördrifva tiden till dess portarne öppnades. Men så fick man också Afrikanskan, Hernani och andra goda saker att välja på. Sällan spelar kanske någon teater för så packad salong och troligen ännu mera sällan för så tacksam publik. De flesta äro pojkar och arbetare i sina blusar och barhufvade. Ett och annat fruntimmer hade också förvillat sig in i högen. Vid Stora Operan der jag tillfälligtvis befann mig då vakten ankom, helsades denna med skallande hurrarop, hvarefter hela raden i korus skrålade la femme då barbel, utan att ett ord sades af polis och vakt som tanns der i myckenhet. Någon oordning föreföll derigenom icke heller, alla stodo så troget qvar på sina dyrt förvärfvade platser för att icke mista sin företrädesrätt. Man sjöng för att man var glad, och glad skall man framför allt vara när det är fest i staden. Valplatsen för den egentliga festen var den vidsträckta Trocaderoplatsen och Place du roi de Rome. Rundt kring den förra hade uppförts en hel stad af små butiker, alla i samma stil, nätta och prydliga och genom markens sluttande läge ställda i terasstorm, så att alltid det ena ståndet sköt en half aln öfver det andra. Här kommersas med litet af hvarje, mest bijouterier, glas och porlinssaker, totografier, pepparkakor och karameller. Tour niqueten är här som vanligt medium mellan publiken och säljaren och vinstbegäret den huftudsakligaste dragningskraften. Mången spelar sålunda bort en och annan francs för nöjet att vinna en karafin eller en thåkopp, som han egentligen ingenting gör med, men trofast går och släpar på i folkträngseln blott för nöjet att hafva ett minne från festen. På de sluttande gräsplanerna, som i år för första gången bära sin gröna skrud, voro tillf liga teatrar uppresta, hvarifrån man gratis undfägnades dels med mimodramer?, militärpantomimer med mycket bataljer och fäktningar uti, men alltid slutande till fransmännens fördel, dels akrobatiska föreställniogar, lindansningar och dylikt. För att bereda publiken tillräcklig tillgång till platser, uppoffrades gräsmattorna, som man eljest icke får beträda, men som nu blefvo totalt nedtrampade. De omgitvande blomsterrabatterna voro, för att undgå samma öde, delvis uppgräfda och bortförda. Likaså uppsattes sex höga stänger med priser på toppen, ett ur, sked och gaffel —sfpA.aA.. OOiO —