taljoner kunna uppställa för oss 243,000 man, hvilka förstärka vår stående arme, så snart vi så vilja. i Man är missbeläten med Ryssland. Förhållandet mellan kabinetterna i Wien och Petersburg har be; tydligt afkylts, Wienerkabinettet ej allenast icke glömmer den tolerans, som man i Moskwa visat för slavförsamlingen, i hvilken Österrike med stor haftighet angripits, utan det tillvitar afven Petersburgerkabinettet den ouppbörliga propagandan i Turkiets provinser och i Galizien. Propagandan bedrifves med förvänansvård verksamhet och man kan omöjligen förneka dess framgång. På samma gang omorganiserar och fullständigar Ryssland sina militära krafter. Man försäkrar i Wien, att Ryssland i närvarande stund sammandrager betydande truppmassor vid de Österrikiska gränserna. Förf. utvecklar sedan, huru Pragerfreden innebär luckor, hvilka Österrike skall kunna till sin fördel begagna. Österrike bör, menar han, befrämja ett förbund mellan de tyska Sydstaterna, hvilka ingå en konfederation mned Österrike, den der skulle kunna, söndrad och skild trån Nordtyska Förbundet, med detta ingå en nära allians. Denna lösning skulle kanske vara den bästa för den tyska frågan. Hvad man än må göra och säga, är dock Tyskland skildt i tvenne stora delar, hvilka hvarken likna hvarandra i seder, vanor, religiös tro eller ider. En österrikare och en bayrare likna mera en fransman och tillochmed en italienare, än en preussare, en mecklenburgare och en hannoveranare. Mainlinien, som antagits at Pragerfördraget, skulle förblitva skiljegränsen mellan de båda statsförbunden?. Ä Vi befara för egen del; att Österrike, om det hängitver sig ät dylika politiska planer, lockas af en illusion. Dess politik bör ej ligga åt tyska sidan. Deremot har det obestridligen rätt i att förena sig med Frankrike mot ett Tyskland, som endast skulle bli en pickelhufva åt Preussen. Endast ett fritt Tyskland kan hatva framtid för sig, men ett Tyskland under Preussen är ej fritt. Lika litet som vi tro, att Mainlinien skall i längden kunna itudela Tyskland, lika naturligt anse vi alt de sydtyska staterna bilda ett sjelfständigt förbund, som kan motväga med Österrike — och Frankrike i bakgrunden — det preussiska Nordtyskland, tills slutligen regeringen i Berlin, påverkad af en mäktig national tryckning, böjer sig för frihetens allmakt och beslutar sig tör ett ärligt uppgående i Tyskland, då äfven Sydstaterna skola, deras regeringar må vilja det eller icke, genom frihetens måktiga attraktion dragas till Tyskland, utan att Österrike eller Frankrike skola kunna förhindra det. Men det fria Tyskland är ej någon fara för det öfriga Europa, såsom Tyskland under Preussen måste vara det. Fritt, har Tyskland en massa feodala lemningar i både politiskt och socialt hänseende att undanrödja, det har ett ansenligt reformarbete för händer, för att icke säga en väldig reformation att kämpa för, den der störtar. såväl den katolska som den lutherska hierarkien; fritt, skall det för öfrigt i det despotiskt styrda Ryssland ha en med Europas öfriga fria länder gemensam fiende, hvaraf följer att dess intressen måste vara desamma som dessa senares i detta fall. För den skandinaviska Norden måste härmedelst det fria Tyskland bli en god och pålitlig allierad, likasom det skall vara det till Frankrike; ty deri måste dock till sist det civiliserade Europa enas, att Ryssland är dess gemensamme fiende. Skulle Preussen fullfölja sin allians med Ryssland, för att söka stycka Österrike och motväga den fransk-österrikiska alliansen, kan det val ej vara tvifvel underkastadt, att dess öotvervigt i Tyskland skulle lida en betydlig afbräck; ty hvarje klarsynt och frisinnad tysk måste dock inse, att en allians med Ryssland mot det öfriga Europa är ett halsjern för Tysklands egen trihet, ett vapen mot dennas egna vänner och bundsförvandter. Inser man det återigen icke i Tyskland, såsom många påstå, då skall man vara sitt öde värd och de försärande konvulsioner, som ovilkorligen måste följa. Långtifrån således att innebära en fara för Tyskland, är kejsarmötet i Salzburg egnadt att stärka dess enhetssträfvande, såframt Österrike verkligen icke fikar efter att återvinna annat än den moraliska makt i Tyskland, som det bör och skall ega. De utländska tidningarne meddela ännu