Göteborgsposten – 22 augusti 1867, sida 1

— Ja, just det, ja. Låt oss söka en sådan. Men i sjelfva verket, kamrat, en så stor hemlighet, och vid hvilken du fäster så mycken vigt, tänker du, att den icke gäller mer än några handgrepp, som du uträttat åt mig? — Jag har ieke köpslagit, svarade den okände lugnt, och du har, som det tyckes mig, frivilligt gått in derhä. Tänker du nu återtaga ditt ord? — Nej .. jag skall upposfra mig. Men var rättvis, jemför dina tjenster med den, som du fordrar, och som, jag känner det, för dig har en väsendtlig vigt. Marknaden varar ännu åtta dagar, gif mig ditt ord, jag har den tanken, att du är af dem som hålla det, att icke lemna mig före marknadens slut; jag skall dessutom om du önskar det gifva dig andel i inkomsterna. — Åtta dagar? upprepade den unge mannen efterinnande; nej, men fyr, ehuru jag har rätt . — Får gå för fyra. Jag är nödsakad att i afton gå ort för en affär af vigt. Men i morgon före första reoresentationen skall du få veta, hvad du önskar. — Välan ! Jag skall vänta tills i morgon. God natt. — Nå väl! du vill hvarken soupera eller sofva? — Tack; jag har mitt nattqvarter straxt intill här. — Som du vill kamrat. Libertas, frihet, det är konstnakarens valspråk. Han räckte honom handen den, unge mannen låtsade cke märka det, kastade med en särdeles distingerad och tolt åtbörd sin kappa öfver venstra axeln och lemnade latsen med utseende af en halfgud.