Göteborgsposten – 21 augusti 1867, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Inför poliskammaren har ånyo förevarit målet mot poliskonstapeln Lundqvist, tilltalad för att under sistl. Larsmessomarknad, eller rättare hvad som fordom var Larsmessomafknaden, ha genom sitt uppförande vållat de oordningar som dervid egde rum, slagit brandkarlen Holm o. 8. v. Vid det förra förhöret i denna sak hade Holm yttrat, att om Lundqvist blott ville erkänna att han slagit honom, så skulle ej H. framställa några anspråk mot honom, Ehuru en mångelska sett honom slå till H. så att dennes näsa sprang i blod, så nekade dock L till sanningsenligheten af denna uppgitt. Detta nekande vidhöll han i går. Vittnet Svante Carlsson stod bredvid Holm, då Lundqvist kom åkande. Der var då ännu ej samladt -å mycket folk, som sedermera blef fallet Lundqvist körde visserligen icke fort, men skulle dock, enär passagen var ytterligt trång, ha kört ned de kistor, eller hvad det kunde vara, som stodo i vägen. Holm ropade derföre till Lundqvist: Kör vackert. Detta var mera än den höge och mäktige Lundqvist kunde fördraga, hvarföre han kastade från sig tömmarne, sprang ur kärran och slog till Holm för näsan så att han blödde. Gesällen Otto Vinbom he de sett Holm slagen och blodig om mun och näsa. Måilaregesällen J. Andersson hörde Holm fråga Lundqvist hvarföre denne slagit honom. Målaregesällen Hedvall såg en blodig karl, men vet ej hvem som slagit honom. Arbetskarlen Börjesson hade sett Holm vara blodig. Då Lundqvist sedermera ville åter stiga upp i sin kärra, hade folket hejdat hästen, förklarande att det dock icke ginge an att göra så. Lundqvist hade förut kört bra fort i förhållande till trängseln på torget. Barberaren Gustaf Holmström hade sett en poliskonstapel komma åkande i en kärra. En karl hejdade då hästen. Poliskonstapeln sprang ur och stötte undan karlen, men vittnet kunde ej se om blodvite deraf uppstod. Perukmakaren Svan hade sett att folket sedermera knuffade monsieur Lundqvist. Skräddaren Gardell hade ej sett Lundqvist, men hörde i folkmassan yttras, att man hade fått tag i en full poliskonstapel, och att om någon civil varit så full, så hade han blifvit upptagen. De öfriga vittnena hade ingenting sett, men hade alla iakttagit att Lundqvist var nykter. Då Lundqvist tillfrågades hvad han hade att säga med anledning af vittnesmålen, framhöll han att han sjelf sedermera fått stryk och att Holm förolämpat både honom och hästen. Denna gång hade han dock icke kurage att förneka det han slagit Hoim. Hvad den stryk han erhållit beträffar, så är det visserligen icke öfverensstämmande med lag och skick att sjelf bestraffa en oförskämd persedel, som i stället för att vara en ordningens befordrare, sjelf ställer till de värsta spektakel, men å andra s dan är det hvarken ovanligt eller underligt att en folkmassa vid sådana tillfällen blir uppretad; och slutligen hvad sörolämpningen beträffar, så, ifall nägon verkligen hade egt rum, är det troligt att hästen, såsom ett ädelt djur, skulle varit den som uteslutande vunnit sympatierna för sig. Utslag skulle om åtta dagar meddelas. En tysk sjöman hade för några dagar sedan af grosshandl. Sven Renströms betjent blifvit mött i hr R:s förstuga, dervid betjenten märkte att sjömannen knäppte igen nedersta knappen på sin för öfrigt ihopknäppta rock. Som betjenten erinrade sig att han lemnat tamburdörren till hr R:s väning öppen, misstänkte han att sjömannen möjligen stulit något. Det befanns också att detta var fallet. En rock var borta. Betjenten skyndade efter sjömannen, som ganska riktigt befanns inneha rocken, inknåppt under hans egen. Vid polisförhöret om saken nekade den tilltalade för tillgreppet, sägande att han fått rocken af en okänd karl. Målet remitterades till rådhusrätten och den tilltalade införpassades tili cellfängelset.