Göteborgsposten – 21 augusti 1867, sida 2

Men som klok man och verklig aigenarfilosof, förlängde konstmakaren icke sina reflexioner; han började först söka draga nytta af sin okände medhjelpare med att mångdubbla representationerna under dagens lopp. Den andre lånade sig godvilligt dertill; det enda, hvartill man icke kunde förmå honom, var att visa sig på estraden utanför baracken. Så snart hans afdelning var slutad, insvepte han sig i sin kappa och gick att långsamt spatsera omgifningarne och i det inre af de andra logerna. Emellertid voro Asperginos och Elephantine icke uteslutande sysselsatte med sina representationer! försvinnandet af deras tre sujetter upptogo också deras tankar och försatte dem i en obeskriflig vrede. Efter att utan framgång hafva skickat ut spejare kring hela marknaden, var deras första tanke att vända sig till polisen; men det var en mycket ömtålig utväg. Den stora qvinnan hvilken vreden lättare förblindade än hennes man förstod icke hans tvekan. — Har du icke papperen i ordning? upphörde hon ej att upprepa. Nå väl! med dessa kan man gå långt; man har rätt till lagarnes beskydd. — Ja, ja, min dufva, sade konstmakaren, jag har papper ... visserligen, och när det handlar att draga gensdarmer eller rättstjenare på landet vid näsan, går det nog. Men ser du, i dessa fördömda stora städer, ha de ett väderkorn ... Likväl har jag i värsta fall dessa engagementer, som det hederliga landtfolket i Ville-dAoray under