Göteborgsposten – 20 augusti 1867, sida 1

nen bredvid, hvarifrån man ännu hörde varginnans mäktiga snarkningar. — Åh, en sådan gammal skälm, man måste medge att det är en riktig skälm, mumlade han. Han hade icke fullbordat detta utrop förr än ett omärkligt buller hördes från den vagnen, som han syntes hota. Oaktadt de två gaminernas försigtighet hade Pegriot i sitt bemödande att klänga sig upp och qvarhålla sig i jemnhöjd med sin kamrats läppar förorsakat ett lätt gnisslande med sina jernbeslagna skodon mot trappsteget. Men det bullrande beviset på hans makas ostörda hvila hindrade icke Asperginos att hafva lika lätt sömn, som samvete. l — Ge dig i väg! ... hviskade Desirs till Pegriot eller, om man gifver honom hans riktiga namn, Michel Rondinet. Detta var ej förr sagdt än verkställdt. Det hörda bullret kom från luckan på konstmakarens äktenskapliga kammare. Då han satte sitt elaka och misstänssmma öga i öppningen, såg han blott en obestämd massa, som på fyra förter smög sig under vaguen och försvann i skyggan. Men han hade skarpt öga och fin hörsel. — Det är icke en hund, sade han, men hvad kan det då väl vara? Fattad af ett ögonblicks oro, öppnade han hastigt dörren, hoppade ned på marken och sprang till dörren af sina pensionärers sofställe.