Göteborgsposten – 19 augusti 1867, sida 1

— ——— — —— — ——— i dag skrattat på vår bekostnad; hon skall snart skratt sig gul. Som man ser, var Desires plan att fly med sina båd: kamrater. Om han hade velat ge sig af ensam, hade ingenting; varit lättare, men det svåraste var att bortföra dessa stac kars små, så svaga och så unga. IIon smickrade sig emel. lertid med att lyckas deri, fastän hans husbondfolk, son kanhända blifvit gjorda misstänksamma genom några oför sigtiga ord undfallne om icke Torticolis, hvars olycka va att vara nästan stum, åtminstone Vinaigrette, som gerna ta lade, hade tagit sig för att vakta dem bättre. — Godt, sade Desire, nu sofva de då ändtligen def skall åtminstone stärka dem. Hvilken förarglig otur! .. Ah! de inbilla sig, att de skola vakta mig längre på detta sätt, de banditerna, utan att ge mig något att äta och få slag i stället för belöning. Jo pytt också! Icke född, icke betald, icke klädd ... ty det är ingen kostym att vara klädd som ödla! Usla patroner och en usel barack! ... Jag tycker mer om Paris; då jag öppnar en vagnsdörr, erhåller jag åtminstone två sous, och när jag kan arbeta, ger man mig att äta ... jag har fätt nog af att föreställa den gode Guden i Passionshistorien. Först skall jag återfinna dessa stackars parvlars mödrar ... det är mitt beslut. Men, apropos, hvad kan väl varginnan vid denna timma hafva att beställa med patron? Jag tycker att de haft tid att räkna kassan, som innehåller fyrtifyra sous. Då han slutat denna monolog, reste han sig upp och