Göteborgsposten – 17 augusti 1867, sida 1

Urr Åhman och Pousette ha genom att för några töreställningar engagera hrr Oscar Arnoldson och Anders Willman beredt Vår publik en konstnjutning, hvilken väl varit för tjent att något lifligare omfattas, än som åtminstone i Onsdags var fallet. De båda värderade artisterna stå vida ötver vårt beröm, man behöfver endast höra och se dem, för att kunna inse sanningen af det stolt klingande påståendet, att kungliga svenska lyriska scenen i våra dagar besitter konstnärer, hvilka i röstens välljud, föredragets fulländning och dramatiska uttryck kunna mäta sig med det yppersta som utlandets förnämsta teatrar i detta hänseende kunna prestera. Vi skulle beklaga att årstiden för ett uppträdande af sådana artister icke kan anses fullt lämplig, om vi icke helt nyligen, vid hr Nyforss afskedsuppträdande, granneligen kunnat iakttaga, att här verkligen finnes en tillräckligt stor publik för att tylla Nya Teaterns salong, n. b. om den endast kan komma sig för att besluta sig för fylleri i detta afseende. Vi kunna dock sanningsenligt försäkra, att ingen skall ångra ett dylikt beslut de aftnar, då hrr Arnoldson och Willman genom sin öfverlägsna talang elektriserar åhöraren, kommer honom att känna den kalla ilning genom märg och ben, som är ett säkert kännetecken på en äkta, omedelbart ur inspirationen sramsprungen konsttöreteelse. Topelii nya originalskådespel Brita Skrifvars, som i Onsdags för första gången gick öfver svensk scen, kunna vi deremot med all aktning för författaren och all beundran för fru Raas, som vanligt genomtänkta och gripande återgifvande af Britas jernhärda karakter, icke anse som en tillfredsställande konstprodukt. Det företaller oss som försattaren vid detta tillfälle medvetet eller omedvetet sökt efterbilda den dramaturg som i våra dagar är vida berömd i Norden?, Björnstjerne Björnsson, deri att på scenen framhålla de stora själskonslikter som kunna möta oss inom tamiljelitvets trängre sfer. Om detta icke lycats honom lika väl som Björnstjerne Björnsson så kommer sig detta, enligt vårt förmenande, deraf att han icke eger detta kraftiga snilles ovanliga förmåga att inom en trång ram sammanföra mäktiga motiver och detta på ett sådant sätt att de framträda sallt utvecklade och sanna, icke blott i dunkla och svaga konturer, med ett ord, att, ofta i en enda replik, kunna låta åhöraren blicka fullkomligt in i den personlighets karakter som han vill skildra. Detta är ett, ett annat är att i stycket det försonande elementet helt och hållet saknas; då ridån faller, hvilar öfver åskådaren samma tryckande känsla af ångest som måste hvila öfver de olyckliga makarne på scenen, och man känner en vederqvickande känsla af lättnad, då man från den qvafva salongen kan på några minuter ge sig uti Kungsparken, der draga ett djupt andetag och säga till sig sjelf: Gudskelof, att allt der dock icke är verklighet! Ty så som hos Brita yttrar sig, enligt vår åsigt, icke den sannt tillgifna qvinnans renaste kärlek, ty denna älskar i lust och nöd, ja, in i bleka döden. Att dialogen i stycket förråder författarens vanliga lediga, vackra och poetiska framställningssätt är obestridligt, hvaremot iden lustiga personen, länsmannen, förefaller skäligen långtrådig. Nå ändtligen synes det som om sagan verkligen skulle sanning bli en gång, eller med andra ord som om man ändtligen skulle kunna hoppas på att i vinter få höra en smula musik på Nya Teatern. Allt beror nu endast på om nöjaktig abonnementsteckning skall kunna åstadkommas och detta beror uteslutande på Er, mina damer, ty, vi upprepa hvad vi förut en gång sagt i samma fråga, i detta hänseende beror allt på Er; viljen I bara, så vilja nog också Edra fäder, makar, bröder och — fästmän! TD oa Ah — — rar