Göteborgsposten – 17 augusti 1867, sida 1

För tillfället voro Asperginos båda åkdon försedda, den ena med en borecka, som lofvade blifva mycket förståndig, om Gud förlänade henne lifvet, och om höet icke allt för ofta kom att fattas i hennes häck. Dessa båda vagnar stodo sida vid sida bakom baracken intill lärftet som utgjorde inhägnaden, man behöfde icke göra någon omväg för att komma dit, det var tillräckligt att luta sig ned och krypa under duken, hvars talrika remnor utvisade lång tjenstetid. För att för publiken presentera den fördelaktigaste sidan, voro också de af de båda vagnarnes väggar, som stodo intill hvarandra mest beramade. I det ögonblick, då varginnan förde Poucet och hans kamrater till sängs, tog denne sina båda skyddslingar, Torticolis och Vinaigrette, som fingo mest lida af den elaka qvinnans behandling, vid handen och upprepade för dem, hvad han redan förut en gång sagt i den lilla gossens öra. — Passpå! det skall gå för sig i natt, lemna mig icke. Och som de utan trifvel förstodo meningen, hade de låtit de andra rusa in i den långa lådan och kröpo ihop ytterst vid dörren. Sällskapets pladder och skrik, de vid instufningen utdelade slagen, som uf varginnan gåfvos till höger och venster med lika mycken frikostighet som opartiskhet åt såväl oskyldiga som brottsliga, tilläto Desire att ännu säga nägra ord åt sina små vinner. — Se så! sade megäran, äro alla inne nu? — Komplett! Hela sällskapet, matmor! svarade De