Göteborgsposten – 17 augusti 1867, sida 1

och drog den genast tillbaka med ett qväfdt utrop af öfverraskning och vrede. — Dörren stängd! Hvad han hade hört, var bullret af låset, så mycket mera gnällande, som man aldrig begagnat detta försigtigtighetsmått, annat än då man var på resa eller ingen sof i vagnen. Barn ha lätt för att sofva, och de olyckliga små varelserna, instufvade i detta bås och trötta af dagens arbete, hade sedan fallit i sömn. Endast Desirås skyddslingar kämpade mot samma behof. — Nå väl! vän Desirs, sade den lille gossen mycket lågt, är det tid? — Instängda min stackars lilla, svarade pojken med en verklig förtviflan. Varginnan har reglat in oss. Den lilla gossen, sade ingenting, han kröp ihop i sitt hörn och började gråta tyst. Den lilla flickan utstötte en suck ur djupet af sitt bröst och mumlade: — Stanna qvar ännu! ... Icke mera mamma! ... Stackars lilla mamma, som älskade mig så mycket. — För tunnor tusan, grälade Desirs halfhögt, vill ni sluta begge två ... De kunde homma mig att gråta ochså dessa stackare. Se så! Omfamna tummeliten och var mycket snälla. Om det icke går för sig i dag, så skall det ske en annan dag. Hvar är du då, Torticolis? (Forts.)