Göteborgsposten – 15 augusti 1867, sida 2

ehus för alla verldens lättingar, skall det demokratiska Frankrike, den äldsta dottern af 89, snart icke eftersträfva mer än en ära: den att roa nationerna. Rycka vi, ia eller nej, hän mot denna moraliska förnedring? glida vi, ja eller nej, med tillslutna ögon så snabbt på denna sluttning, att vi, om icke en häftig skakning kommer och väcker oss, snart skola inskränkas till befattningen af komparser uti det stora drama af folkens lif, hvari vi ännu spela första rollen. Hvem förnekar detta onda? De allenast som samvetslöst inympa det på oss. De vilja göra Frankrike ännu större, än dess torntid gjort det en konventionel storhet, som vi minskar i stället för att höja. Stor lyx, stor industri, stora rikedomar, stora armåer! Det är ej detta, som utgör ett folks kraft, det är iden. Men Frankrikes ide flyr undan. Det forlorar sin princip, som år skälet för dess tillvaro. Det förlorar den, derför att det är för mycket regeradt, regeradt till den grad att det är afvandt från att tänka och vilja af sig sjelf, kanske lyckligt öfver att icke mera ha något ansvar för sina handlingar, etter så många smärtsamma pröfningar .. Det är på tiden att utstöte varningsropet. Individualismen griper oss, och man hör redan från många munnar det 18:de seklets ord, hvarpå 93 svarar: Efter oss syndafloden! — Ah! olyckliga, hvem säger eder, att icke syndafloden skall komma förr, än j försvunnit? Hjelpemedlet! —; det ligger i en fullständig systemförändring — i friheten som allena kan återupplifva de sjunkande folken. Man har befarat röselsen, man måste frammana dem. Man har, så mycket man kunnat, tillslutit det offentliga lifvets portar för denna nation, genom att säga dem: Hvila dig från dina skakningar och tänk endast på att producera och lefva, vi tänka och vi vaka för dig! — Man måste åter öppna på vid gasvel det stora lifvets portar, för att ljuset och värmen må tränga ditin. Man bör framför allt afstå från denna småsinnade och tomma jemnvigtspolitik, som har till symbol en balancörstång i stället tör en tackla; och ettersom man åberopar 89 års principer, eftersom man förklarar sig hafva utgått från dessa principer, bör Zzman beslutsamt utveckla den fruktbringande Revolutionens fana; man bör en gång för alla välja mellan framtiden och det förflutna, mellan framåtskridandet och orörligheten; och under det man med ena handen tänder på Marsfältet civilisationens fyrbåk, bör man icke utsträcka den andra för att på Capitolium upprätthålla medeltidens ljussläckare. Det kan ej ha undgått våra läsare, att denna artikel innehåller åtskilligt, som låter tillämpa sig äfved på andra länder. Vi veta åtminstone ett, der man låter rikedomen allena styra och ställa, tänka för folket, medan detta känner sin kraft utsina i misslyckade s om rikedom, och i sin bittra missräkning känner sig motståndslöst dragas med i liknöjdhet och försoffning. Äfven vi kunna dersor utropa: under det man med den ena handen tänder lagen och folkens föreställning om det sria utbytets herrliga principer, bör man icke utsträcka den dndra, för att upprätthålla penningens hallstämpel. Man skall vara blind, för att icke se, att folken skola med allt större och större kraft åt sig fordra delaktighet i de allmänna angelägenheternas skötande, för att, sedan de nu kommit till medvetande af sig sjelfva och sin betydenhet, förskaffa sig nödig garanti tör att icke lumpen vinningslystnad eller ärelystnad å de maktegandes sida må när som helst och godtyckligt kasta länder och folk i konvulsioI ner, som kunna sätta deras frihet och dermed för lång tid deras framtid, deras säkerhet i I fara. Sjelfva de engelska lorderna ha måst gitva vika för demokratiens påtryckning, och det franska folket skall nog komma till betsinning — det har aldrig kunnat sofva länge. Såväl Österrikes som Frankrikes kejsare tyckes hafva mycken omsorg om, att mötet emellan dem i Salzburg icke må erhålla någon alltför bjert uttydning. Både baron v. Beust å Österrikes sida och hr de Moustier å i Frankrikes hafva till sina resp. gesandter i utlandet kringsändt cirkulärdepescher, i hvilka de betona, huru de önska att sammankomsten i Salzburg må uppfattas och framställas för Iden utländska diplomatien. Denna framställI ning skall väsendtligen gå ut derpå, att sammankomsten alldeles icke berör den utländska politiken. I det österrikiska cirkuläret heter det derjemte, att fredstördraget i Prag bildar den allmänt erkända grundvalen för Österrikes förhållande till utlandet, och att kabinettet i Wien ej skall på något sätt låta sig förmås att uppgifva sin hittills iakttagna passiva hållning och ansluta sig till en eller annan stats