Göteborgsposten – 15 augusti 1867, sida 2

croppen har man ännu icke sätt reda på. Från Utlandet. Vi nämnde i går att det tusenåriga fredsriket tyckes genom vidöppna portar vinka oss ill sig ... men denna fredsstämning är enlast ytans, och vi torde rättast kunna beteckna den allmänna sinnesstämningen med ordet beklämning. Denna mening uttryckes på ett förträffligt sätt i följande uppsats i den frisinnade parisertidningen Opinion Natioaale, der den har till rubrik: ÅFrankrikes Mission: Midt under utställningens under trycker en djup oro tillhopa allas sinnen. Från hyddan till slottet, från kojan till palatset, okunaiga och lärda, dårar och visa känna detta namnlösa illamående, som bebådar kriserna. Åt dem, som rådfråga de politiska Calchas, vet diplomatien ej hvad den kan svara, ty den vet icke sjelt, hvar den är och hvart den går. Statsmän och publicister lefva dag trån dag midtibland händelserna. Somliga, utan tro på menniskorna och tingen, äro endast upptagna med att upprätthålla hvad som är, af fruktan för hvad som skall bli; andra, inryckta i den politiska strömmens våg, upptagna af de frågor som uppröras på tingens yta, hafva hvarken den tid eller det lugn, som äro nödiga, för att pejla det tomrum, som är inunder. Se der tidens onda: tomheten i sinnena, tomheten i samvetena. Ingenting består mera, dertör att man icke håller fast vid något. Och hvartill skulle man hålla sig? Till hvilken trosbekännelse, hvilken moral kunna de kringsvärmande sinnen vända sig, som utgöra den menskliga hopen? Hvar finna de ett criterium, för att skilja det goda från det onda, det sanna från det falska, rätten från obilligheten? — De, som påstå sig vara klokare och renare än andra, eftersom de åtaga sig omsorgen att leda folken, att utmäta åt dem friheten och utdela ljuset, de gifva sjelfva åt de minderåriga, som de tagit i förmynderskap, oxemplet af ovisshet och motsägelse. Vi lemna å sido det ortodoxa Ryssland, som med ena knäet på det rosslande Polen fordrar nationala rättigheter åt de förslafvade czeckerna och undertryckta bulgarerna; vi lemna Preussen, som med den gudomliga rätten fördrifver konungarne med Guds nåde och. plundrar det danska fäderneslandet i det tyska fäderneslandets namn; vi lemna de engelska lorde na, som äta upp Irland i London och predika Evangeliet i Ostindien... Vi hålla oss till Frankrike, denna demokrati som gör hertigar, detta det fria samvetets land, der tjugo personer icke kunna samlas, för att tillbedja Gud utom de bestämda formerna, denna jord för allmän omröstning, modererad genom de kandidaturer, som prefekterna förorda; — vi hålla oss till Frankrike, drottning i det blinda rike, som går haltande i spetsen för verlden! Frankrike är den klara tankens och det rediga ordets land; dess språk tillåter ej dubbelmenade satser och sväfvande slutledningar. Det är den enda nation, som sätter sitt hjerta i politiken och aflossar geväret för en ide. Det finnes ej i verlden någon smärta, som det icke lider af, ingen förtryckt som ej anropar det. Må man frukta och atsky det, de andra folken känna sig likväl dragna inom dess krets, och de suveräner, som besöka det, underteckna, innan de afresa, för att vinna dess gunst, amnestier och reformer, och lossa för en dag på det sekelgamla halsjernet, som fastnitats vid deras undersåters hals. Dess moder gälla öfverallt; dess teater fournerar alla verldens skådeplatser; det trycker tillochmed på de rivaliserande nationernas industri sitt snilles insegel, och det är af dess handtverkare, som den främmande täflingen kommer och begär, jag vet icke hvad, som de allena ega och hvilket är själen i teckningen och formen; smaken ... — Ett modernt Athen som räknar en Sokrates .,. skulle det låta honom tömma giftbägaren. Nåväl! med alla dessa medel att inverka på verlden förlorar Frankrike småningom det, som utgjorde dess kraft och dess lif: tron på sin mission, tron på sin bestämmelse. Entusiasmen lemnar det, tviflet rycker det med sig, vinningslystnaden griper det, och undergifvet den best, som förjagar arbetet från dess hufvudstad, för att göra den till ett gläd