Göteborgsposten – 10 augusti 1867, sida 1

ClSCIOS FIP FrriEDA m1URHRK ON ande ord, och vi trotsa hvarje person med d maksinne, att icke finna den bra mycket;r vackrare och ändamålsenligare än nutidens s. ! k. lampbrickor, ja, till och med än den runda, vanligen af färgad halm flätade hatten. Qvinnorna inom de arbetande klasserna beböfva, tack vare detta plagg, icke att, som deras matmödrar, ideligen klaga öfver tandvärk, öronstyng och hvad de nu allt heta dessa oundvikliga följder i sanitärt hänseende af ett obrottsligt iakttagande af modets lagar, vore de än aldrig så absurda. De behöfva icke att vandra omkring i verlden med en kluns af andra skapade. varelsers f. d. håregendom hängande bak i nacken, likt en falsk flagg hissad på farkosten QAvinliga Svagheten. Nej, duken är i alla hänseender att). betrakta såsom den för våra klimatiska förförhållanden lämpligaste hufvudprydnaden för qvinnor tillhörande de klasser, hvilkas feminina mediemmar icke kunna, när snöstormen yr omkring knutarne eller regnet forsar ner i strömmar, i allsköns ro hålla sig hemma, kunna låta mllerna Leviens eller hr Rud. Beneckes senaste nouveaute parisienne i allsköns lugn hvila i kartongen och just med en sådan der liten improviserad duk draperad omkring den täcka ansigtsovalen göra en rond omkring i hushållet, klagande ötver det stygga vädret, då och då kastande en förstulen blick i spegeln för att riktigt komma underfund med, att den der lilla tillökningen i hushållstoaletten klär så innerligen väl. När Ins. säger att allmogen i vissa delar af Sverige begagnar ,hatt, så är detta sannt, men också endast i vissa och i dessa högst tå, i de flesta fall endast om sommaren. I andra åter hålles duken i sådan helgd, anses som en sådan betydelsefull del af folkdrägten, att man t. ex. i det för sin rikedom bekanta Marks härad i Elfsborgs län, bland de förmögna, ganska ofta, för att begagna en vanlig fras, ,särdeles bildade hemmansdöttrarne kan finna de dyrbaraste tyger använda till toaletten i öfrigt men alltid den hemvälda, mörkfärgade hufvudduken. Och ändå parlera många af dessa flickor franska och traktera pianot med samma ledighet och smak som deras medsystrar i hatt! Förutsatt att Ins:s förslag för öfrigt skulle anses lämpligt och utförbart, tror icke Ins. att just derigenom en ytterligare anledning till utvecklandet af det redan förut alldeles tillräckligt stora begäret inom de arbetande klasserna att efterapa de s. k. ,bättres ekonomioch helsoförstörande svaghetssynder, skulle uppväckas? Den ,enkla och anspråkslösa, runda vanligen af halm flätade hatten, skulle efter en eller annan månads förlopp nog bli betraktad som en fågelskrämma utom det, att den alldeles icke kunde lämpa sig till vår-, hösteller vinterhufvudbonad. Således en ytterligare tyngande post på den stackars mannens förut nog belamrade hushållsbudget: 6 å 8 nya hattar om året — ty när ,mamma byter om hart skola naturligtvisr ,flickona också göra det — och så undan för undan. Etter hatten följer den öfriga toaletten, ,,det går naturligtvis icke an att begagna schal eller kofta till hatt, och så äro vi genast inne på sommaroch vinterkappornas område och ett-tu-tre hvirfla hela den högre dame-toalettens många varierande behof omkring i de förut anspråkslösa .dukmenniskors hjernor. Arma familjefäder, J åtminstone viljen helt säkert kasta en slöja, nej, en duk af tjockaste qvalitet öfver hela det ,nya reformförslaget! Så långt om detta, oaktadt visserligen derom mycket ännu vore att säga; vändom oss nu till ins:s motivering. När ins. som stöd för sin sats kommer fram med dylika klassiska exempel som, att om han på spektaklet händelsevis kommer att sitta bredvid ett fruntimmer i duk, en hvar af hans bekanta kan anse sig berättigad att dritva med honom, så frågas billigt: hvad kommer det -Qvinnorna bland folket vid, om ins. låter begagna sig som — driftkuku? Men när han vidare ordar om, att han genom att promenera genom stadens allöer med en aktningsvärd dukflicka gjort hvad otillbörligt är, ja, måhända gifvit folk anledning att sätta en fläck på denna flickas goda namn och rykte, då ställer han fortfarande sig sjelf i en ännu besynnerligare dager. I bäda fallen, synes det oss, talar han alldeles icke som en man, om icke möjligen at den sorts Adams barn, hvilka icke heller de få begagna hatt, utan i allan tider blifvit dömda att bära den för dem alla så innerligen passande hufvudbonaden — nattmössan. Och härmed lägga vi det för tidigt väckta förslaget ad acta, hvilket, i förbigående sagdt, af oss endast bemötts derföre att en ansedd och inflytelserik tidning funnit skäl att biträda detsamma, och att det derföre måhända kunde komma att medföra de alldeles icke välsignelsebringande följder, hvilka vi här ofvan kortligen påpekat. Den som invaggat sig i det ljufva hoppet, att vi för alltid voro våra gamla marknader qvitt, har storligen bedragit sig. Eller