Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 2

veckling och ställer den gentemot andra tolk i en underordnad ställning, hvilken framträder mera bestämd med hvarje år. Rikare och mera befolkadt än vid någon annan tid af sin historia, kan England icke hvarken at sin rikedom eller sin befolkning draga den fördel som andra stater, derför att dess oberäkneliga rikedom är samlad på ett litet antal händer och derför att dess befolkning, fastän försedd med stora frioch rättigheter, ej är frigjord från den feodala regimens gamla band och traditioner. England är med ett ord hoptryckt af sin aristokratiska organisation, hvilken håller det i de nötta formernas tvångströja, under det att de andra folken friare utveckla sig med hvarje dag i den uppblomstrande demokratien. Alldenstund de ej hemta sin save i den lefvande källa, som är nationen, sluta de aristokratiska regeringarne mel att sakna spänstighet, och detta är det fenomen, som nu visar sig i Eyngland. Den aristokratiska regimen, som började med att slå under sig all jorden, har haft till resultat, att den vid sidan om sig skapat en industriidkande aristokrati, hvilken å sin sida slagit under sig alla det menskliga arbetets grenar och alla de kapitaler, som nära industrien. Det har således funnits och finnes ännu i England endast herrar och tjenare; det åkerbruksoch industriidkande landet tillhör ett litet antal privilegierade; sakerna ha kommit till den punkt, att i det egentliga England tjenarne utgöra mer än halfva befolkningen och att mellan de båda folkräkningarne 1851 och 1861 de qvinliga tjenarnes antal tillväxt med 400,000. I hvarje väl organiseradt land skall jordbruket alltid vara och komma att utgöra hörnstenen, först och främst derför att den är den förnämsta industrien och sedan derför att den förser nationen med den kraftigaste, den ihärdigaste och segaste betolkningen. Det är den ständigt lefvande historien om Anteus, hvilken kände sin styrka fördubblas, för hvarje gång han kunde med sfoten vidröra jorden, sin moder. Men med Englands jordoch industriaristokrati minskas oupphörligt den jordbrukande befolkningen. Den omtattar i England ej mer än 1 person på 10, och från 1851 till 1861 hade jordbrukarnes antal minskats med 74,000 st. Den lilla egendomen, hvilken redan är så inskränkt, följer samma rörelse; så t. ex. har det år 1861 bevisats, att på tio jordbruksidkande grefskaper, de enda rörande hvilka man hade tillförlitlig kännedom, antalet af de landtegendomar, som voro mindre än 82 tunnland, undergått en ofantlig minskning; under en period af tio år hade det nedsjunkit från 31,583 st. till 26,567! Dessa siffror tala för sig sjelfva. Om England skall fortfara på detta sätt, skall det ej kunna bibehålla den höga rang, som det hittills intagit bland nationerna. Det måste, och utan alltför långt dröjsmål, härda sig i demokratien och antaga nya lagar, för att kunna efter hand uppnå den lilla egendomens konstituering, arbetets betrielse i största möjliga mån, en verkligt normal ordning. Först då skall det fullt njuta af sina billigare fördelade rikedomar, det skall då kunna intaga i verlden den plats, som tillkommer det, och det skall, allt under det att det iakttager en fredlig politik, såsom en stor handelsmakt höfves, kunna i behofvets stund sätta sin arme i nivå med de andra nationernas, något som nu är för detsamma alldeles omöjligt. Sådant är det slutliga målet för den reform, som John Bright och hans vänner med en så prisvärd ihärdighet tullfölja. Lord Derbys kabinett, fastän ett tory-kabinett, hade insett det berättigade häri; Underhuset hade till sist anslutit sig härtill; men Öfverhuset kastade sig på tvären, likt en stålklädd riddare som skulle plötsligt utträda ur grafven, för att med sitt rostiga slagsvärd hejda en armss marsch, som är försedd med tändnålsgevär och refflade kanoner. Öfverhuset har länge hållit sig uppe i sin roll; men det befinner sig nu inför en rörelse, som utgått ur nationens inre och hvilken det finner afskyvärd, derför den angriper aristokratiens intressen. Detta är både oskickligt och oklokt. Ty huru kan man väl i sjelfva verket inbilla sig, att folket skall, lifvadt af den demokratiska iden, under den allmänna menmgens nuvarande ställning i Europa och Amerika, låta sig hejdas af en församling, som består af: 1 prins, 27 hertigar, 30 marquiser, 161 grefvar, 29 vicomter, 27 biskopar och 159 baroner? De preussiska tidningarne visa synnerlig ifver efter att utbreda rykten om, att Frankrikes kejsare skall äfven besöka den preussiske konungen. Än talas om Ems, än om Baden-Baden. Man får se. Den officiela Moniteur innehåller ett kejserligt dekret, hvilket utnämner den komite, som skall ombesörja liqvidationen af den mexicanska skadesersättningssumman. Denna har redan förut blifvit provisoriskt fördelad, och deribland finnas summor, hvilka af Maxi