Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 2

Fran Utlandet. om något tvifvel kunde hysas om, att alliansen mellan Frankrike och Österrike är en gifven sak, — säger danska Dagbladet i sin politiska öfversigt, — så måste den försvinna inför den ifver, hvarmed de preussiska och preussiskt sinnade tidningarne försäkra, att sammankomsten mellan kejsar Napoleon och kejsar Frans Josef alls icke har någon politisk betydelse. Förhölle det sig så, vore det öfverflödigt att hvarje dag upprepa det. Det goda förståndet mellan Frankrike och Österrike förskrifver sig icke från den sista tiden, men efter slaget vid Sadowa ha båda makterna till den grad fått samma intressen, att en politisk nödvändighet måste leda dem tillsammans, äfven om den personliga stämningen mellan de personliga suveränerna icke var så välvillig, som det berättas. Österrike har för alltid uppgifvit tanken på att återupprätta sitt herravälde i Italien, men gentemot Tyskland har det ej beqvämt sig till en sådan resignation, derom vittnar hela wienerpressens språk, och på det hållet är det också i stånd att återvinna en del af sitt förlorade inflytande. I Österrike betraktar man de tyska angelägenheterna ännu såsom sina egna, och allt, hvad som försiggår i Tyskland, följes med den största uppmärksamhet, i det man begagnar hvarje tillfälle till att stärka de fasta förhoppningarne om, att det preussiska väldet endast kan vara af öfvergående natur. Men äfven om Osterrike icke hade restaurationsplaner i Tyskland och endast tänkte på att behålla hvad det har, skulle det endast i en allians med Frankrike finna säkerhet mot en fullständig undergång; ty Ryssland och Preussen hota med att upplösa, hvad som blifvit qvar efter Solferino och Sadowa. De varningar, som Österrike erhåller från alla håll mot att inlåta sig med Frankrike, taga sig derför besynnerligt ut. Man hotar det inpå lifvet, och det griper naturligtvis den hand, som räckes detsamma. Hvad Frankrike angår, har dess ställning till Preussen länge varit klar. För att icke tala om, att 1815 års fördrag ännu fullständigt bestå, för så vidt som de försvagade Frankrike till Tysklands fördel, finnes det i de båda makternas hela politik en så fullständig motsats, att den ena utaf dem måste gå ur vägen för den andra. Frankrikes politik har en universel riktning, den identifierar sig med de allmänna intressena, vill deltaga i lösningen at alla internationala frågor och anser den passiva ställning, som England frivilligt underkastat sig, för nedsättande. Det har nu kommit så långt, att Preussen icke ens vill uliåta Frankrike uttala sin åsigt angående saker, i hvilka det tager omedelbar del och som beröra dess ära. Kejsar Napoleon talar städse om Europa; men i Berlin svarar man, att han skall sköta sig sjelf, och att det är förbi med de s. k. veuropeiska frågorna. Likasom Preussens öfvermakt hotar Österrikes tillvaro, så bringar den Frankrike i sara för att förlora sin verldsställning, och tvenne makter, som ha en gemensam fiende, äro allierade, redan innan något fördrag derom undertecknats. Vi nämnde ofvan, att man i Frankrike anser Englands nuvarande passiva ställning nedsättande. De franska organerna återkomma äfven ständigt och jemt till uppmaningar till England att rycka upp sig, att ej uteslutande vara en asiatisk makt, utan gripa in i händelsernas gång i vår verldsdel och forttarande med Frankrike häfda frihetens och civilisationens sak i Europa. Med principen om folkens sjelfbestämningsrätt på sin fana. skola de ännu ha ett högt och ädelt dagsverke att utföra. Men hvaraf kommer sig Englands sjunkna anseende, dess prestige i Europa? Den kommer ej från någon förminskning materiel styrka och rikedomar. Storbritan niens handel har aldrig varit så blomstrande. som i våra dagar; dess industri har erhållit mn undransvärd utveckling; dess allmänna. 0. 11 31 a