Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 1

— ————————————— annan person skickar hit en läkare, inför hvilken jag måste böja mig och kanhända till och med draga mig tillbaka, ty jag är ännu blott simpel student och har icke lagligen rätt att praktisera. — Min Gud, min Gud! utropade den unga flickan, tryckande sina båda händer mot pannan med en förtviflad åtbörd. Fråderic gjorde sitt bästa för att lugna henne. — Jag lofvar er att göra, hvad jag kan, återtog han, men jag var nödsökad att meddela er de hinder, som kunna komma emellan. — Jag tackar er, min herre. Och den sjuke, hur finner ni honom i dag? Hvad tänker ni om hans tillstånd. — Jag tror honom icke vara i stor fara. Hans blessyr är ej allvursam i sig sjelf, men den unge mannens nervsystem är lifligt öfverretadt. Han måste i sanning hafva erfarit stora sorger och genomgått grymma pröfningar af alla slag. Från det ögonblick symptomerna från hjernan hafva försvnnnit, tror jag att hr Leonard snart skall vara återställd. — Måtte Gud höra er! mumlade den unga flickan, aftorkande de stora tårar, som hennes ögonlock förgäfves sökt tillbakahålla. I samma ögonblick hörde man Stephanie Blairzots steg i trappan. : — Nu kommer qvinnan tillbaka, sade mille Portin. Jag räknar på er tystlåtenhet, icke sannt min herre, en ovillkorlig tystlåtenhet? — Ja mademoiselle.