Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 1

——— — Till och med mot fru de Saint-Valiez, till och med mot min far, till och med mot honom ... mot hr Leonard ville jag säga, tillade hon skyndsamt, — Jag svär vid min ära att icke för någon upprepa hvad ni i dag har sagt mig. — Tack min herre, återtog den unga flickan med känsla, ni har ett godt och ädelt hjerta. Hänförd af sin rörelse räckte hon den unge studenten handen som han vördnadsfullt tryckte. Han aflägsnade sig ett ögonblick derefter, mycket förlägen öfver hvad som händt honom, men erfarande en djup sympati för den unga flickan. Då Amelie blifvit ensam med fru Blairzot sysselsatte hon sig mera med den sjuke, än hon hittills vågat göra. När två qvinnor äro verkligt goda och sympatisera med hvarandra hafva de en beundransvärd talang att förstå hvarandra med halfva ord. Oaktadt Amelie alltid tagit sig i akt inför urmakarens hustru, hade denne mycket snart anat, att Amelie hade alldeles serskilda skäl att intressera sig för den sårade, och att hon följaktligen skulle vara mycket nöjd med att ett ögonblick få vara ensam vid hans sida; hon återtog näsduken, som hon höll på att brodera och satte sig tyst att arbeta med ryggen vänd åt den sjukes säng. M:lle Portin förstod dot och blef henne mycket tack. sam för denna uppmärksamhet, men hon kunde icke så begagna sig deraf som hon velat, ty hon fruktade att man skulle göra anmärkning öfver hennes frånvaro, om hop förlängde den för mycket. Dessutom fruktade hon också något oförmodadt besök af sin far; hon stannade fem mi