Göteborgsposten – 8 augusti 1867, sida 2

—dTtt7Dtt;.dds——— — tiga bevekelsegrunder för att handla sålunda, ty hon vor sjelfva försigtigheten; men, sedan hon blifvit öfverraskad af de få ord, som i yrseln undfallit Leonard, tycktes ett slags feber hafva bemäktigat sig henne och dref henne till ett handlingssätt, fullkomligt skiljdt från hennes karakter. Hon kände icke Frederic Mähldorf annat än till namnet, men den unge studenten intog för stort rum i fru de Saint-Valiez hjerta för att icke mycket ofta återkomma i hennes samtal med sin vän. Också hade mille Portin redan den högsta tanka om Fråderic Mähldorfs bjerta och grannlagenhet. När Amelie inträdde i Leonards rum, märkte hon en ung man som lutade sig öfver den sjukes säng. — Det är läkaren, sade Stephanie Blairzot till den unga flickan, som frågade henne med blicken. Mähldorf vände sig om; efter att hafva utbytt en stum helsning med wm:lle Portin, som han igenkände på fru de Saint-Valiez beskrifning, riktade han åter sin uppmärksamhet på den sjuke. Efter ett ögonblicks obeslutsamhet närmade sig m:lle Portin sängen likasom för att också betrakta den sjuke. —Min herre, sade hon med låg röst till den unge studenten, jag behöfver tala vid er, men vid er ensam; försök, jag ber er derom, att aflägsna denna qvinna. Högst förvånad af dessa ord, gjorde Fråderic emellertid ett tecken till samtycke. Ett ögonblick derefter begärde han litet lione för att