Göteborgsposten – 7 augusti 1867, sida 2

rum, så sjuk han än var, skulle kanhända synas underligt för folk, som kunde komma, jag går ned. Så snart fru de Saint-Valiez hade stängt dörren, närmade sig Amelie sängen och fattade ånyo den sjukes hand, hvars yrsel fortfor. Lutad öfver den unge mannen och spejande med en feberaktig ångest efter hvarje ord, som undföll honom, tycktes den unga flickan vara nästan lika upprörd som den sjuke. — Ack! mumlade hon efter två eller tre minuters förlopp, jag har icke bedragit mig, han bör vara sonen till den stackars gubben. Man ansåg honom likväl för död; han tycks tydligen känna en del af den förskräckliga sanningen efter han bytt om namn, men hvad vet han i sjelfva verket? hvarför har han blifvit guldarbetare? hvarföre har han valt min far att arbeta åt? Skulle han hafva några misstankar? Skulle det vara om hämnd eller helt enkelt ett medel att upptäcka sanningen? Tydligen känner han tillvaron af de hemlighetsfulla böckerna, men hvem har då kunnat upptäcka för honom ...? O, det går öfver mitt förstånd! utropade hon. Hon förblef ett ögonblick tyst med hufvudet lutadt mot sängen. — Framför allt, återtog hon, är det min pligt att rädda honom. Om man får veta, att han ännu lefver, att han är här, och att han kanhända bereder sig att hämnas sin familj, skall hans undergång ej låta vänta på sig. Om jag kunde förbereda honom ... men nej det är omöjligt, han skulle fråga mig, huru jag kunnat utforska hans hem