Göteborgsposten – 7 augusti 1867, sida 2

lighet. För öfrigt, i det tillstånd han nu är, kan man icke tänka på att låta honom förstå något. Jag kan emellertid icke tillåta, att ett nytt brott begås emot honom. Isynnerhet i detta ögonblick, då jag ser mer än någonsin, att ödet skiljer oss åt, tycker jag att min kärlek växer ännu mer, ellor är den ett straff af himlen, denna kärlek, som jag redan förebrår mig? Men hvarföre skall detta straff falla på mig som är oskyldig? Hvarföre skall Gud sönderslita mitt hjerta, ställande mig mellan tvenne stridiga känslor af tillgifvenhet, mellan tvenne motsatta pligter, och båda dock lika heliga. O! om jag, uppoffrande mig för min far och för honom, kunde rädda dem båda, vore det än för priset af mitt blod, min lycka, mitt lif!... Men jag förmår ingenting! ... Allsmäktige Gud, som ser mina tårar och mitt lidande, upplys mig! Hon sträckte sina sammanknäppta händer mot himlen med en rörelse af brinnande andakt och började ifrigt bedja. Efter några minuters förlopp inträdde fru de SaintValiez i rummet. — Portvakterskan känner ingen sjukvakterska i detta qvarter; men det bor i nedra våningen en qvinna, hvilken åtager sig att vakta den sjuke, som är en af hennes vänner; hennes syster och svåger aflösa henne. — Jag skulle gerna vilja se denna unga qvinna, mumlade m:lle Portin. — Hon kommer straxt; jag har bedt portvakten skicka hit henne. (Forts.)