Göteborgsposten – 7 augusti 1867, sida 1

venhet. Begge voro skapade för att förstå hvarandra och ömsesidigt uppskatta deras rätta virde. Baronessan var kanhända den enda person, som hade gissat all den ömhet, känslofullhet och tillgifvenhet, som fanns under Amelie Portins iskalla och stundom till och med frånstötande yttre. Två eller tre gånger gifvande vika för en rörelse af vänskaplig sympati, och gissande någon hemlig sorg, hade hon försökt att vänligt fråga den unga flickan, men ett ännu dystrare moln hade straxt utbredt sig öfver m:lle Portins ansigte, en gång till och med fylldes hennes ögon af tårar. Förtviflad af denna verkan af sina välvilliga frågor, ville fru de Saint-Valiez ursäkta sig men Amelie hade straxt afbrutit henne. — Ursäkta er icke, min fru sade hon till henne, var öfvertygad att jag förstår den vänliga tanke, som leder er, och att jag är er uppriktigt orkänsum för ert intresse, men den hemlighet, som plågar mig och som beröfvar mig hvarje hopp om lycka här nere, kan jag icke anförtro åt någon i verlden, och om min stackars mor lefde ännu, skulle jag icke kunna afslöja den för henne. Tala aldrig med mig i detta ämne, jag bönfaller er derom, vid den vänskap ni hyser för mig. Då detta samtal egde rum nägra dagar före Leonards vistande på hr Portins slott, var det tydligt för baronessan, att den unga flickans hemlighet icke egde sammanhang med hennes kärlek.