Göteborgsposten – 7 augusti 1867, sida 1

kanhända af den sjukes öfverretade tillstånd och de talrika kontusioner, han erhållit så väl då han försvarade sig mot banditerna som genom att stöta emot diverse hinder och till och med genom att falla flera gånger, då han räddade sig med Spindeln; för öfrigt är hos kraftiga naturer som hans den yrsel, som ofta åtföljer blessyrer i hufvudet ytterligt våldsam. Leonards hade dessutom någonting förskräckande, ty den förenade sig med den strid, den unge mannen tidtals utstod med sig sjelf för att försöka samla sina förvirrade tankar och isynnerhet att återhålla de ord, som pressade sig öfver hans läppar. Hans sammanknutna händer vredo sig på täcket, och stundom tryckte han ansigtet mot kudden, liksom han ville beröfva sig hvarje förmåga att tala. — Stackars unge man, hvad han lider! sade fru de Saimt-Valiez. Amelie svarade ingenting. Hon fattade endast den sjukes hand, liksom för att känna honom på pulsen, hon behöll den några ögonblick mellan sina och tryckte den med en kraft, i hvilken hon tycktes utgjuta hela sitt hjerta. Oaktadt han icke igenkände de båda qvinnorna eller åtminstone blott hade en oredig föreställning om dem, kände Leonard obestämdt, att det var någon vid hans sida; man såg, att han fördubblade sina bemödanden att tillbakahålla de ord, som så att säga sjödo i hans hjerna; slutligen blef yrseln starkare; den utbröt med så mycket större häftighet just emedan den hållits tillbaka; likasom vattenmassor, som hafva genombrutit sin dam, frampressade sig en mängd osammanhängande ord öfver den unge mannens