Göteborgsposten – 6 augusti 1867, sida 1

raren skulle skicka hjelp eller åtminstone en läkare till sin skicklige arbetare. Hr Portin spisade frukost då han erhöll denna underrättelse. — Ma fan ta honom! utropade han, om han tror att jag har tid att gå och besöka alla mina arbetare. Jag trodde honom bortrest, han sig så angelägen ut härom dagen. — Hans sjukdom har qvarhållit honom, min far, sade Amelie mel mildhet. Christiue hade rodnat något men sade ingenting. — Jag gaf honom pengar i förskott härom dagen, återtog hr Portin, så han kan icke vara i behof. — Ett lustigt original, inföll Theobald, som icke tyckte om Leonard. — Ja, men han har mycken talang, anmärkte Christine. — Och jag vet det blott alltför väl, svarade fadern, utan det ... Låt se, vi måste skicka dit någon; åtag dig det, Amelie. Derpå steg han upp och gick in i sitt kabinett. Amelie tänkte troligen icke förlora mycken tid med att lyda honom, ty hon skyndade sig upp på sitt rum och påtog den mörka klädningen och sin hatt utan annan prydnad än ett tjockt flor, hvilka persedlar hon vanligtvis begagnade på sina dagliga besök hos de fattiga i trakten. Då hon stod i begrepp att gå, inträdde hennes syster Christine i rummet.