Göteborgsposten – 5 augusti 1867, sida 2

den och påståenden vederläggningar, medan dementierna voro bekräftelser. Frankrikes officiela Moniteur yttrade för några dagar sedan, såsom vi förut berättat, att någon fransk note hvarken aflemnats eller upplästs tör kabinettet i Berlin, hvarken angående Slesvigs angelägenheter eller rörande någon annan fråga. Bredvid denna så mycket som möjligt kategoriska förklaring tager sig följande korta referat från engelska Underhusets sammanträde d. 29 Juli temligen besynnerligt ut: Griffiths frågade utrikesministern, lord Stanley, huruvida transka regeringen gjort framställuingar i Preussen angående de garantier, som detta fordrar för tyskarnes beskydd i Nordslesvig, såsom vilkor för utförandet af art. V. i Pragerfreden, och om England låtit känna sin mening angående detta ämne. Lord Stanley svarade, att meddelanden gjorts; men att han ej kunde afgifva några närmare detalser rörande deras rätta natur. Dessa detaljer skola bli parlamentet meddelade när det rätta ögonblicket skall vara inne. Det är ej lätt att finna öfverensstämmelse mellan noten i Moniteur och lord Stanleyis ord. Om någon note hvarken aflemnats eller upplästs och likväl meddelanden gjorts, måste ju Moniteurs dementi, såsom vi förut framhållit, vara en advokatorisk fras, vändande sig kring formen för dessa meddelanden. Rouhers särskilda organ ÅPatrie nödgas äfven vidgå, att Frankrike ej hållit sig utanför, utan tvärtom verkligen tagit diplomatiska steg i den nordslesvigska trågan, och säger bl. a.: Det är mycket riktigt, att utförandet af Pragerfreden töranledt ett meningsbyte mellan kabinettet i Berlin och stormakternas representanter, men detta sedan omkring tvenne månader, d. v. s. sedan de första depescherna som meddelade i Köpenhamn Preussens åsigter och i Berlin det danska kabinettets anmärkningar. Det är ätvenledes mycket riktigt, att Frankrike och Ryssland under denna sista tid låtit känna sina intryck, hvilka dessutom öfverensstämde med det fredliga sinnelaget hos konung Wilhelms regering; det är slutligen sannt, att (preussiske understatssekreteraren) v. Thil emottog, som det ofta händer, för några dagar sedan Frankrikes och Rysslands representanter, och att (franske legationssekreteraren) Letebyre de Behaine, hvilken för tillfället beklädde Benedettis post som gesandt, kunnat bättre redogöra för sin regerings åsigter, sedan han tått upplysning om Danmarks sista svar. Men utom detta finnes det intet, hvarken i afseende på diplomatiskt steg eller på den hållning som af Frankrike och Ryssland intagits, som rättfärdigar de utspridda ryktena eller ens förklarar påståendena hos vissa tidningar. Man kan häraf ungefärligen gissa till hvad som skett. Den vikarierande franske gesandten i Berlin har erhållit instruktioner från Paris, hvilka omnämnt den danska depeschens innehåll samt uttalat Tuilerikabinettets gillande af detta, särskilt hvad angår Danmarks vägran att lemna annan garanti, än den vanliga, för tyskar i Nordslesvig. För att gifva ytterligare betoning häråt, har Lessbvre uppläst ett par punkter af depeschen. Detta har man skyndat att bringa till allmänhetens kunskap och att röra på stora larmtrumman derötver, emedan det ligger i Preussens intresse, att måla Frankrike så svart som möjligt, för att derigenom litva upp patriotismen inom Tyskland och i dettas rus döfva de uppstigande klagomålen från sjelfva de annexerade tyska landsdelarne. De preussiska tidningarne föra ock fortfarande ett språk, som ådagalägger, att man i Berlin räknat rätt och att de goda tyskarne äro alltjomt lika obevandrade politici som någonsin förut. Nationalzeit. tager särskilt munnen full och utbrister: Ett vigtigt ögonblick har inträdt. ÄAfven om Preussen nu rent af tillbakavisar Frankrikes inblandning, så skall det likväl icke derigenom hafva betryggat mot dylika förmätna anspråk för framtiden; men säkert är i hvarje fall, att ett bestämdt afslag är det enda medel, hvarigenom man kan afhålla Frankrike från att taga flera sådana steg. Vare sig depeschen uttryckligen angår Slesvig, eller den fordrar rätt för Napoleon att hålla tillsyn med hela Pragerfreden, kommer det likväl nu an på att häfda den tyska husrätten, mot hvilken denna depesch vill i hvarje fall förklara krig. Det skulle göra kejsaren ännu djerfvare, om han, vid det försök han nu gjort, ernådde ett sken af ett lyckligt resultat, och särskilt skulle de sydtyska hofven i så fall bli mera hugade att anse honom för den mäktigaste, än att låta sig frestas af det nordtyska förbundet och dess lockelser. Det är derför i närvarande stund af vigt att visa hela verlden, det Preussen utför Pragerfreden så som det sjelft finner ändamålsenligt och rättvist, men icke, så som man önskar att se den utförd i Paris. Ar oe Is AM JD