Göteborgsposten – 5 augusti 1867, sida 2

Frankrikes sida till förmån för en nu undertryckt nationalitet, i afseende på hvilkens framtid Preussen på Frankrikes tillskyndelse iklädt sig vissa förbindelser, som det ännu icke upptyllt och icke tyckes vilja uppfylla, medan detta senare i anledning af sin särskilda ställning till frågan låtit Preussen förstå, att det anser för sin pligt att tillse dess utförande. Det är ett vågsamt spel, den preussiska pressen drifver, då det sålunda genast mot Frankrikes billiga uppträdande vill sätta tyska folket i harnesk. Frankrike måste häraf finna sig såradt. Det kan ej gå tillbaka, isynnerhet som det har rätt, billighet och allmän sympati på sin sida. Vi behöfva väl ej påpeka, huru man härigenom kan på båda sidor om Rhen retas upp emot hvarandra och framkalla en tryckning från folken, som ingendera regeringen skall kunna motstå. Franska regeringen har derför rätt, då hon i sitt officiela blad sökt lugna stämningen. De officiela preussiska organerna ha ej gjort det, hvaraf man i Frankrike måste sluta till, att Preussen vill drifva sakerna till sin spets. Denna mening har redan funnit sitt uttryck i franske utrikesministerns speciela organ la France, hvilken yttrar: Något fullkomligt lugn kan icke inträda, om ej kabinettet i Berlin visar, att dess hållning och planer motsvara Tuileriekabinettets lojala afsigter, och om icke den preussiska Staatsanzeiger uttalar sig lika tydligt som den franska Moniteur Tyvärr äro uttalandena i de tyska tidningarne och i de organer, som stå grefve Bismarcks inspirationer ännu närmare, icke af den natur, att de kunna gendrifva och undanrödja alla de tvifvel och bekymmer, som den preussiska politiken ingifver. Eftersom Moniteurs artikel ger oss dertiil anledning, skola vi ännu en gång uttala oss om, huru vi uppfatta fredens bevarande, hvilket hela verlden ju önskar. Det finnes för visso åtskilligt, som är att beklaga vid händelserna i Tyskland. Anda tills slaget vid Sadowa ha de stora krig, i hvilka vi deltagit och i hvilka Frankrike spelat hufvudrollen, endast haft återupprättandet af Europas jemnvigt till mål och blott folkens frigörelse till resultat. Vi kommo tillbaka från Solferino liksom från Sebastopol med segervinningar, men utan eröfring, d. v. s. med ära utan någon inkräktningslysten åtrå, som fördunklade den. Sedan slaget vid Sadowa ha deremot eröfringar blifvit krigsärans pris. Stater hafva med våld och makt blifvit annexerade, suveräniteter ha gått under, dynastier hafva utjagats från sina af ålder gamla besittningar, med ett ord: det är makten, hvilken såsom segerherre trädt i stället för den öfvervunna folkrätten. Detta är ett bedröfligt tillstånd, hvilket i hög grad afviker från de upphöjda grundsatser, som kongressen i Paris år 1856 stadfästade under vårt lands högsinnade inflytande och hvilka allena kunna betrygga staternas säkerhet och folkens frihet. Men har moralen sina rättigheter, så har politiken äfven sina oafvisliga fordringar. Det finnes många saker här i verlden, som bedröfva och såra oss, och hvilka vi likväl icke äro i stånd att afhjelpa ... Den hållning, vi böra intaga, synes oss föreskrifven af sjelfva situationen, och denna situation är följande: freden i Prag har faststälit en ny ordning för Tyskland. I detta fördrags tillkomst ha vi endast deltagit genom vårt moraliska inflytande, och vi ha dervid uteslutande haft för ögonen att förmå segerherren till hossamhet och att skydda den besegrade, Vi tänka icke uppträda mot det sakernas tillstånd, som fördraget fastställt. Må derför Preussen upprätta sitt nordtyska förbund så som det behagar; det angår oss icke. Dess område är definitivt utsträckt till Mainlinien, Det är sannt, att dess inflytande redan öfverskridit denna gräns och at: det genom militära fördrag, genom angreppsoch försvarsförbund samt genom tullföreningen redan nedbrutit den grundval, på hvilken ett sydtyskt förbund kunde bilda sig. Detta är visserligen härdt, men denna situation är likväl icke afgörande ... Vi äro under alla omständigheter endast en tolk för det franska folkets känslor, då vi säga, att om Frankrike i Tyskland respekterar tillochmed det, som det derstädes beklagar, om det utan invänning låter våldsamma annexioner, förändringar i den territoriala styrkan, militärförbund och tullföreningar ega rum, så finns det dock en punkt, hvarest dess beslut måste vara oböjligt och dess inskridande nödvändigt, neml. der dess gränsers säkerhet måste bli hotad. Ett Preussen, som intager Baierns plats, som skrider fram till Landau, som installerar sig i storhertigdömet Baden och på hela denna sträcka af vår gräns tynger med hela vigten af en stark agressiv militärdiktatur, d eri skall den franska politiken aldrig finna sig, ty den skulle då skrifva sin egen dödsdom! Frankrike vill således freden ... men dertill fordras, att Preussen är lika lojalt som Frankrike och att det säger till sig sjelft, att det icke har flera eröfringar att göra. Häri ligger just den franska politikens riktning hädanefter med afseende på Preussen. Den fordrar ett lojalt utförande af Pragerfreden i hänsyn till art. V, godkänner, tastän med sur mine, Preussens senare steg i Tyskland, men är beslutet att ej låta det gå längre och indraga under sig de sjellständiga rikena Baiern, Baden och Wirtemberg, utan att Frankrike får sina gränser arronderade, emedan dessa i annat fall hotas af det militära otria Preussen. Vi äro således redan inne på principernas område, Situationen blir mörkare. Härtill skall möjligen äfven bidraga den orientaliska frågan och Rysslands stämplingar derstädes, på grund af hvilka ett krig lätt kan komma till utbrott, hvarför ätven i Paris det ryktet håller sig, att det nya lån, som ryska regeringen söker, icke får noteras på pariserbörsen. Från Korfu skrifves, att Grekland bedag I 1 11 0 san