Göteborgsposten – 5 augusti 1867, sida 1

och svara mig öppet, ty det är det enda medlet att rädda dig, om du bör räddas, hvilket jag ännu icke har afgjort. Blairzot började sin historia om att låna verktyg, öppna dörrar o. s. v. — Du ljuger, afbröt Leonard. Jag upprepar det: om du icke säger mig hela sanningen, krossar jag antingen refbenen på dig eller öfverlemnar dig åt rättvisan. Välj. Blairzot började en annan historia. Seende att han fortfarande slingrade sig undan sanningen, afpressade honom Leonard, som gissade till en del, utom hvad han redan visste, så småningom några bekännelser. Oaktadt dessa voro långt ifrån fullständiga eller ens sanningsenliga, erfor Leonard nog för att se, att Firmin och hans medbrottslingar blott handlat, drifne af vinningslystnad. Detta tycktes lugna honom något. Det återstod att veta, om urmakaren hade upptäckt hemligheten af Leonaris rum, det vill säga tillvaron af den lilla kammaren, ty vi skola framdeles se att det fanns ännu ett. Oaktadt alla sina snärjande frågor och hela sin diplomati, kunde guldarbetaren icke lyckas att förskaffa sig visshet i detta hänseende. Vare sig att Firmin ingenting upptäckt, hvilket var mycket möjligt i anseende till den beundransvärda inrättningen, eller att han icke ville erkänna det, på grund af någon beräkning eller list, men Blairzot tycktes aldrig förstå de häntydningar, som Leonard gjorde för att förmå honom att bekänna sanningen. I detta ögonblick var Leonard nästan lika förlägen