Göteborgsposten – 5 augusti 1867, sida 1

som hans fånge. Att blifva förvissad om huruvida Blairrot upptäckt de båda rummen eller icke, och i synnerhet det, som läsaren ännu icke känner, var för honom af särdeles vigt. Man förstär, hvad guldarbetaren skulle erfara vid att tänka sig en dylik hemlighet i händerna på en sådan usling som Firmin, hvilken icke erbjöd någon slags säkerhet. Medan han han öfverlade med sig sjelf, hördes steg i trappan, hvilka stannade utanför hans dörr. Följd af Stephanie och Galichon, som förgäfves sökte hålla honom tillbaka, inträdde en gubbe i kammaren. Han ansigte, i detta ögonblick badande i tårar och alldeles förstördt, tillhörde en af dessa gamla trotjenare i ett bättre hus, hvars typ lätt igenkännes. Det var Antoine Blairzot, Firmins far. Stephanies oro, Brunos häftighet hade låtit honom gissa något dåligt streck af sin son; han hade icke haft svårt att upptäcka de öfriga genom att fråga Bruno, som hade sagt allt, medan han trodde sig ingenting tillstå. — I himlens namn, lemna honom icke i rättvisans händer, min herre! sade han nästan knäböjande infor Leonard, som skyndade sig att upplyfta honom; det är för hans värdiga och modiga maka, jag beder er det; hvad mig beträffar har jag förtjent mitt öde, Gud straffar mig rättvist genom min son, ty det är för min son i synnerhet, jag gjort mig brottslig. Jag ville ge honom uppfostran, göra honom till herre, det är detta jemte vistandet i Paris och dåliga bekantskaper som förstört honom. Han är ung ännu, det fions möjlighet till räddning. Jag skall