Göteborgsposten – 3 augusti 1867, sida 2

8222 — — i — d. 18 Juni. Detta inskränker sig neml. till att spörja om, hvilka garantier det då är, som Preussen fordrar för den tyska nationalitetens säkerhet i de gränsdistrikter, som skulle afträdas, utan att dock någon inkräktning göres i Danmarks sjelsständighet. Redan denna fråga antyder, att gretve Frijs-Frijsenborg anser ett svar för omöjligt. Om Als och Dyppel är det ej tal i svaret, men hr von Quaade (Danmarks gesandt i Berlin) skall dock i de anmärkningar, med hvilka han beledsagade detsamma, hatva framhållit, att Danmark anser dessa positioners återlemnande för alldeles nödvändigt. Man kan således med temlig visshet säga, att Frankrike på diplomatisk väg tagit Danmark under armarne, och att det skall veta genomdrifva sin vilja, det tro vi ätven. Början är visserligen gjord med all möjlig hänsyn för Preussens kända retlighet, men den är dock gjord. Preussen gaf till ett skri af raseri, men Frankrike är lugnt och försonligt — och bestämdt. På den förut omnämnda fredsligans begäran till den bekante Schultze-Delitssch i Preussen, att han måtte med sitt namn hedra den sträfvan efter allmän atväpning, som fredsli gan gjort till sin uppgift, har han afgifvit följande betecknande svar, hvars vigt vid bedömande af den närvarande ställningen ingen gerna kan förbise: Huru det demokratiska partiet i Preussen förhåller sig till frågan om militärorganisationen och ständigt krigsfärdigt tillstånd, är bekant af dess mångåriga kamp för tjensttidens afkortande och landtvärnssystemets upprätthållande. Den af de olika, i Paris uppträdda ligorna för fredens bevarande och allmän alväpning inledda agitationen har derför hela vår sympati, och vi kunna nästan utan undantag förklara oss för de deri uttala ie grundsatser. Icke desto mindre ålägger oss vårt fäderneslands säregna ställning i afseende på deltagandet i dessa demonstrationer den största återhållsamhet. Derom gör sig neml. hos oss ingen menniska någon illusion, och tillförlitliga vänners meddelanden stämma deri öfverens, att neml. vi äro i en snar framtid utsatta för Frankrikes angrepp, emedan den franska cesarismen ser i vårt lands enande en inkräktning i den europeiska prestige, på hvilken det gjort anspråk och som predikats för franska folket såsom en national bestämmelse. Vi böra endast med dess tillåtelse konstituera oss och liksom italienarne derför betala ett pris, hvars affordrande de hittills timade händelserna på det högsta fördröjt. Vi känna mycket väl de rustningar, som med så stor kraft bedrifvas; vi se, huru den franska regeringen uppsöker alla möjliga frågor, hvilka kunna efter omständigheterna tjena den franska regeringen till lämplig förevänning att framkalla de önskade förvecklingarne. Nu äro vi tyskar det sredligaste (l) af alla kulturfolk och drefs ännu helt nyligen under svåra inre förvecklingar, icke mot utlandet, till asgorandet med vapen. Ingen tänker på att utöfva våld mot våra grannar, och hvad franska politici och journalister prata om faror, för hvilka Frankrike skall genom vår politiska konstituering vara utsatt, det tro de ej sjelfva. Så mycket är emellertid nationalandaa stärkt hos oss, att vi icke under något vilkor tåla utlandets inblandning i våra inre angelägenheter. En fasansfull historia om århundraden af lång splittring, vanmakt och smälek ligger varnande för våra blickar. Ifrån det sextonde och sjuttonde århundradets fruktansvärda religionsstrider till det första kejsardömets blodiga fälttåg ha nästan alla stora europeiska krig utkämpats inom våra gränser och på vår bekostnad och hafva gjort vårt fädernesland till en ödemark. Man har shtit det ena stycket jord efter det andra från den tyska rikskroppen, Tyskland var det allmänna offer, som skulle göra de krigförande parterna skadeslösa. Detta bör och måste ha ett slut för all tid! Huru mycket vi än hämmas af kriget i gestaltningen af våra inre förhållanden, huru mycket just det demokratiska partiet i sin kamp om den fulla friheten och jemnlikheten för alla, i sin strafvan för principerna för human borgerlig och statsekonomisk utveckling deraf tränges tillbaka, stå vi dock alla som en man gentemot utlandet, som söker att på ett frivolt sätt ingripa i vår inre existens såsom stat, färdiga att tillbakavisa en sådan förmätenhet. Ett politiskt parti, som endast ådroge sig skenet af att här dröja och betänka sig, skulle vara för alltid förloradt. Och deri ligger just den himmelsvida skilnaden mellan partiernas ställning i Frankrike och hos oss. Ingen tänker i hela Europa på att angripa Frankrike och inblanda sig i dess inre angelågenheter. ... Huru annorlunda hos oss! Oss gälla de franska angelägenheterna, vi äro det närmaste föremålet för den franska verksamhetsyttringen utåt. En svår kamp om vår sjelfständighet förestår oss. Ty huru mycket vi än äro öfvertygade om fredsagitationens allvar, hvilken utgår samtidigt såväl ifrån eder, som ifrån andra kretsar inom edert land; huru mycket vi än önska densamma framgång och å vår sida skola af alla krafter beundra den, är det dock visst, att den ännu icke ska l vid det närmaste afgörandet utöfva något inflytande på Eder regerings hållning. Tänkom eder blott de tyska politicis ställning, hvilka gemensamt med Eder i de kongresser och ligor, som väsentligen utgå från Frankrike och der ha sitt hulvudsäte, offentligen uppmanat deras egna regeringar isynnerhet till rustningarnes inställande och allmän afväpning. Skulle icke, i det ögonblick då trån Frankrikes sida angreppet göres på oss, den allmänna fördömelsen uttalas emot dem: Åatt de gemensamt med fienden försökt att göra landet försvarslöst? Må vi derför, tills situationen blifvit klarare, hvardera närmast i sitt fådernesland gå till fredens arbeten och arbeta för freden! Schulze slutar här med att hänvisa de; olika ländernas frisinnade män till kamp för friheten och dermed för freden inom de resp. parlamenten, i stället för på en i närvarande stund ofruktbar kongress. Kejsarinnan af Franrike har återkommit till Paris, der hon denna gång tänker emottaga konung Carl XV. Duruy anses skola snart afgå ur undervisningsministeriet, för att efterföljas af den