Göteborgsposten – 3 augusti 1867, sida 2

Från Utlandet. Köln. Zeit. upptager till behandling ännu en gång Moniteur och den nordslesvigska frågan samt yttrar härom: Det är väl nu otvifvelaktigt, att Moniteur bestrider en sak, som ingen förfäktar. Någon frank note har visserligen hvarken öfverlemnats eller upplästs i Berlin. Men det kan ej förnekas, att en fransk depesch rörande den nordslesvigska saken bragts till preussiska kabinettets kännedom. De officiösa berlinertidningarne tyckas ej vilja fortsätta diskussionen derom, sedan Moniteur afgifvit så tredliga försäkringar, hvilka väl redan förut skulle kunnat framkomma. Om den ifrågavarande depeschen upplästs eller öfverlemnats till läsning, utan att en afskrift qvarlemnats, ändrar intet i sjeltva hufvudsaken. Vi kunna endast uppriktigt önska, att grefve Bismarck skall förstå att lika litet för Nordslesvigs som för Luxemburgs skull ånyo störa Europas lugn, hvilket längtar efter fred och skattebördornas lättande. Och det enda Preussen värdiga medlet dertill är det ärliga utförandet af art. V i Pragerfreden. Påståendet, att Danmark icke skulle vara belåtet med någon gränslinie, är fullkomligt betydelselöst. Om Danmark är belåtet elier icke, derpå beror det föga, om blott Preussen på ett värdigt sätt troget och ärligt uppfyller de ingångna törpligtelserna och dermed bringar hela Europas allmänna mening på sin sida. Afven det andra skälet för att art. V. icke vidare utföres, neml. att om den nordslesvigska frågan undanrödjes, skulle Frankrike bringa en Mainz-fråga på tapeten, är en sofistisk förevänning och ej någon förklaring. Om Frankrike skulle draga svärdet för den redan enl. fördrag garanterade nationalitetsprincipen i Slesvig, skulle Preussen befinna sig i det mest ogynsamma läge man kan tänka sig. Utanför Tyskland skulle hela verlden stå på Frankrikes sida. Skulle deremot Frankrike ha den oförskämdheten (!) att bestrida Preussen besättningerätten i Mainz, hvilken det utöfvar i öfverensstämmelse med landsherren öfver Mainz och i kraft af fördrag, så skulle Preussen återigen befinna sig i det aldra gynsammaste läge. Hela Tyskland och Sydtyskland, om möjligt ännu ifrigare än Nordtyskland, skulle med hänförelse ila till fanorna, och alla öfriga länder skulle erkänna den tyska sakens rättvisa. Det finnes ingen sämre och mera förvänd grundsats än denna: Vi måste förvägra billiga och rättvisa fordringar, emedan man annars skulle framkomma med obilliga och orättvisa. Det är at denna artikel synbart, att Föln. Zeit. också tror på tillvaron af ett af Frankrike taget diplomatiskt steg i den nordslesvigska frågan, i trots af alla Moniteursmotförsäkringar. Detsamma betecknas af wienertidningen ÅPresse med den bestämdaste säkerhet sålunda: Ätt det finnes en fransk depesch i denna fråga, är ett saktum, som icke längre låter sig törnekas. Enligt hvad vi erfara, kan innehållet sammanfattas i tvenne punkter. Först utvecklar neml. depeschen (eller instruktionen), att det ligger i Frankrikes intresse och är dess pligt att bekymra sig om pragerfredens utförande. Preussen medgifver ju sjelf, heter det, att Pragerfreden, likasom preliminärerna i Nikolsburg, kom till stånd under Frankrikes bemedling och särskilt upptogs art. V i Pragerfreden endast på Frankrikes ifriga begäran. Samma bevekelsegrunder, som då voro afgö