Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 2

zöra sino nationalitetsanspråk gällande och lolländarne samt skandinaverna skola förfäkta sina nationala rättigheter. Hvad skall tfredsigan göra i en sådan sak? År det nationaitetens suveräna rätt att undertrycka det rent nationala oberoendet, eller har detta rätt att motsätta sig ett ofrivilligt uppgående i den rena nationaliteten. Endera parten skall alltid bli missnöjd med domslutet och skall säkerligen tillochmed med vapen i hand försvara, hvad han anser vara sin rätt. Och så skola vi allt oaktadt återigen stå inför krigets problem. Det finnes ätven en annan sida af saken! Om nemligen en eller annan nations suverän är en krigslysten herre, som vill inkräkta på andra nationers rätt och oberoende, då skall det naturligen ligga i fredsligans plan och intresse, att hämma en sådan suverän i hans frihetsfientliga tendenser. Men om nu denne suverän vet att på ett eller annat sätt upphetsa sina undersåter och lifva dem för hans inkräktningsider, och om han är en mycket mäktig monark, såsom t. ex. czaren af Ryssland, eller en mäktig furste, såsom konungen af Preussen, hvilka hvardera ha för sina folk en käpphäst i resp. panslavismen och pangermanismen, då skall fredsligan hafva till åliggande att samla de ötriga nationerna eller nationaliteterna mot dessa potentater med deras folk, för att upprätta en nödig jemnvigt. Men om de båda potentarne behaga förena sina krafter, för att möta fredsligans verkningar och om möjligt tillintetgöra dem, ja, om de tillochmed gripa till svärdet derför, då måste ju fredsligan, tör att icke nödgas se sin verksamhetsförmåga tör en lång framtid — vi säga ej för all framtid, ty vi tro på humanismens och dermed äfven fredens slutliga seger — tillintetgöras och folktriheten gå under, äfvenledes gripa till vapen eller, rättare, förmå de hotade nationerna, nationaliteterna att göra det. Fredsligan kan sålunda tvingas att gå upp i en krigsliga, att gripa till vapen för fredens ernående. Antaga vi nu, att det är Ryssland och Preussen, som hota folkfriheten i det öfriga Europa genom en agressiv politik, då måste fredsligans sträfvan gå i en riktning, som närmast öfverensstämmer med den Frankrike herrskare för längesedan inslagit. Det är nemligen kändt, att Napoleon III sträfvar för åstadkommandet af en allians med det öfriga Europa mot Preussen och Ryssland, en allians som skall ha en fullständigt defensiv natur, men dock vara väpnad. Endast en fredsligans verksamhet går i denna riktning, kan den vänta sig praktiska resultater. Annars, tyvärr, skall den blott komma att öka fraseologiens redan förut väl digra lexica. Att emellertid kongressen skall kunna, om tyska tolket fortfarande visar sig lika blindt och döft för rätt och rättvisa, uträtta något för fridens bevarande, är väl hvad dess ledare sjeltva knappast våga tänka sig. Rörande den af Frankrikes utrikesminister afsända depesch till franska gesandten i Berlin. hvilket diplomatiska aktstycke väckt en sådan förbittring i Tyskland och ådagalagt, att här kan det ej vara fråga om förssonligt tillvägagående eller billighet, lemnas nu följande upplysningar af en korresp. i ÅKöln. ÅZeit., under d. 28 juli: Den af Moniteur i går afton och i Idag på morgonen så högtidligt förnekade noten till Berlin ang. den slesvigholsteinska frågan har sin egen historia, hvilken jag kan på grund af trovärdiga meddelanden sammanfatta sålunda: För ungefär tio dagar sedan skickade marquis de Moustier till den Benedetti i Berlin för tillfället representerande legationssekreteraren Lefebre en instruktion ang. behandlingen af den nordslesvigska fiågan, med den anmärkning, att det stode honom fritt att efter behag gifva under-statssekreteraren v. Thiele eller grefve Bismarck kunskap om dess innehåll, utan att dock lemna någon afskrift af densamma. Petta aktstycke är nu ingenting annat, än en i den vänskapligaste ton hållen begäran, att man måtte om möjligt skaffa rätt snart undan den nordslesvigska kontroversen, -men hvarvid man synbarligen med afsigt undvek att citera art. V af Pragerfreden, eller att af detta fredsinstrument göra anspråk på eller ens anspela på rätt till inblandning för Frankrike. Derför är enskilda berlinertidningars buller angående det faktiska i dessa instruktioners tillvaro knappast förklarlig annoraslunda, än att aktstyckets innehåll förblifvit fullkomligt obekant för de ifrågavarande reå daktionerna. Men då nu franska regeringen u såg, hvilken storm en på så hofsamt sätt örframkommande maning är i stånd att framlbringa i sjelfva Berlin, och då hon på intet , lsätt är hugad att redan nu låta en allvarligare å konflikt deraf utveckla sig, så ansåg hon det, ej iibetraktande at de angrepp för hvilka de A...... AAA