Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 2

Fran Utlandet. vi erhöllo för några dagar sedan från Paris ett cirkulär, utfärdadt af den internaionala fredsliga, som bildat sig derstädes, och wari redogöres för denna ligas organisaion. Det vill deraf synas, som att man verkigen skall bringa till stånd den förut bebålade fredskongressen i Genöve. Ära åt kongressens sträfvanden! De äro under alla omsändigneter dikterade af denna humanitetens anda, som vill undanrödja krigets styggelse från jorden. Men man torde med allt skäl kunna spörja, huruvida just den närvarande tiden är lämplig för en sådan kongress och om den icke skall i någon af de stormar, som hota att utbryta i vår verldsdel, visa sin egen opraktiskhet. Vi veta bland annat, att Garibaldi satt sitt ärofulla namn å listan öfver de blifvande medlemmarne af denna fredsliga, och detta på samma gång han sjelf organiserar ett revolutionärt krig mot ett gammalt välde, hvilket räknar sina anor från långt tillbaka förrunna sekler. Det är visserligen, en national kamp han står i beredskap att inleda, och vi behöfva väl icke säga våra läsare, att densamma har våra sympatier och vårt förnufts gillande, om den ledes rätt och utan att tvinga den italienska regeringen att inskrida. Men det är dock en allt annat än fredlig lösning af den romerska frågan, som Garibaldi åsyftar, hvarför hans namns närvaro på fredsligans lista är en contradictio. Man skall, som sagdt, möta denna anmärkning med törklaringen, att det är en national kamp, en kamp för den italienska nationens oberoende och fulla sjelfständighet. Välan, godkännes denna i enlighet med fredsligans program, då äro äfven andra nationers sträfvan efter samma måls uppnående berättigadt. Man skall ej gerna kunna bestrida logiken i denna slut ledning. Men under sådana omständigheter är äfven hvarje annan nationalitets sträfvan i samma riktning lika berättigad. Den tyska nationaliteten skall fortfarande kunna framkomma med sina påståenden och göra anspråk på berravälde öfver närgränsande, hittills sjelfständiga, mer eller mindre beslägtade folk. Tyskarne ha för vana, såsom vi veta, att kalls både likt och olikt för germanisch, hvarför det äfven är tyskt; och då Tyskland nu är som bäst på väg att uppgå i Preussen, skal det naturligtvis vara Preussens rätt att gör: sig till herre öfver t. ex. Holland och Skan dinavien, på hvilka länder tyskarne redan si länge haft anspråk. Sjelfve den gode Elim Burrit har i ett nyligen synligt oliveblad fö 4 folket högt förklarat Skandinavien och Hol Tland tillhöra det stora tyska fäderneslandet som nu Skandinavien och Holland ej vilja g. sin på att uppgifva sitt nationala oberoende, e vilja hålla till godo med att indragas i fä derneslandet — hvad då? Tyskarne skol