boronen, att markisen måste gifta sig med hans dotter Christine. Hr de Saint-Valiez ställning gent emot f. d juveleraren nödgade honom att på bästa sätt bistå honom. Ofvanstående förklarar, med hvilket infernaliskt tålamod hr de Saint-Valiez fortsatte att arbeta på den stackars Annettes fall. Vi behöfva icke tillägga, att markisens familj aldrig hade tänkt på att fängsla den unga flickan, att Asporginos aldrig hade fått något arf, och att fru Anastasie Pigochard ingalunda var hans kusin. Första dagen hr de Saint-Valiez kom på besök hos sin föregifna tant bemödade han sig omsorgsfullt att icke skrämma den unga flickan. Han låtsade knappast fästa uppmärksamhet vid mamsell Aubry. Denna hade börjat med att vara på sin vakt. Hon påminote sig blott alltför väl den herrn, som hennes far förut hade föreställt för henne och misstänkte någon historia af samma slag. Småningom återkom hennes förtroende. Den så kallade Villemont samtalade med mycken enkelhet och munterhet. Huru sorgsen mamsell Aubry än var, kunde hon ibland icke hindra sig från att skratta, då hon hörde de historier från verkstaden, som den föregifne mekanikern berättade. Mannen är icke född att lefva ensam och qvinnan ännu mindre. Inom loppet af någon tid, och ehuru Villemonts ansigte icke var mycket tilldragande, såg hon honom anlända med ett visst nöje. Inför en stackars okunnig som hon kunde baronen passera för mycket klyftig. (Forts.)